En skum treenighet

Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

Steven Pinker. The Blank Slate: The Modern Denial of Human Nature. London 2002, 509 s.

I The Blank Slate undersöker Steven Pinker kritiskt några idéer om den mänskliga naturen som fortfarande dominerar bland många intellektuella. Titeln antyder en av tre hörnstenar i en vida spridd uppfattning som framförts inte endast av empiristiska filosofer, utan även av radikala och postmoderna författare. Dessa hörnstenar är det oskrivna bladet, den ädle vilden och spöket i maskinen, hörnstenar som Pinker kraftfullt sparkar undan med hjälp av osviklig logik, bred kunskap och ett gott humör. Både vänster- och högerradikaler får sig här en släng av sleven.

Pinker går systematiskt igenom var och en av de tre idéerna. Det oskrivna bladet är en gammal idé, oftast förknippad med John Locke, som säger att det nyfödda barnet, eller närmare bestämt dess hjärna med sin kunskapsförmåga, är som ett oskrivet blad. Barnet har ingenting med sig utan är helt oprogrammerat, dess hjärna är bara som ett knippe nervtrådar utan någon som helst medfödd styrning: framväxandet av minne, medvetande och kunskap är enligt idén om det oskrivna bladet helt och hållet resultat av inlärning – ingenting är förberett, ingenting är nedärvt. Denna föreställning ingick kring sekelskiftet 1900 i den filosofiska grunden för behaviorismen med Watson och senare Skinner i spetsen. Pinker menar att den dominerande föreställningen om det oskrivna bladet under det senaste seklet gjort mer skada än nytta. Trots en uppsjö av data om genetiska effekter och neuropsykologisk forskning om språket och hjärnan har inlärningsteoretiker envist hållit fast vid denna idé. Man har exempelvis på felaktiga grunder hävdat att all variation i intelligens går att återföra på inlärningssituationen, d.v.s. de olika uppväxtförhållandena för olika individer.

Idén om den ädle vilden, som bl.a. förfäktades av Rousseau, är ytterligare en myt som intellektuella underhållit under mer än 200 år. Pinker menar att rädslan för rasism gjort att man inte vågat överge denna idé trots att den helt saknar grund. Antropologer och sociologer har velat förklara den europeiska och amerikanska kolonisationen inom detta paradigm och därmed kanske skapat mer förvirring än kunskap. Kolonialvälde är ju lika barbariskt oavsett om de förtryckta idealiseras eller ej. Förståelsen för avlägsna kulturer blir ju heller inte större för att man betraktar dessa som uppburna av människor med alltigenom ädla föresatser – därigenom framstår de ju som än mera främmande för oss.

Diskussionen om dualismen mellan kropp och själ, eller som Pinker säger, spöket i maskinen, är för mig som kognitionspsykolog kanske mest intressant. Författaren delar här ymnigt med sig av sitt vetande. Vi har ju att göra med en av världens mest intressanta forskare inom området språk och hjärna. Pinker är en kognitionsvetare som publicerat ett antal betydande verk inom neurolingvistiken och är populär professor vid MIT. Liksom Hartwig Kuhlenbeck, Daniel Dennett och andra neurofilosofer gör Pinker i avsnittet om dualismen mos av kropp & själ-dualister från Descartes till Eckles.

The Blank Slate är emellertid inte bara en uppgörelse med treenigheten hos nämnda tvivelaktiga föreställningar, vilka tillsammans skapar det postreligiösa förnekandet av människans natur. Större delen av boken bör faktiskt kunna läsas som en spännande introduktion i kognitionspsykologi, trots att den däremellan rör sig över så skilda områden som kulturantropologi, kriminologi och biologi. Förutom Pinkers envetna strävan att finna den optimala avvägningen mellan gener och miljö så vill jag framhålla bokens pedagogiska värde. Även den som redan känner på sig att människan faktiskt har en natur och inte bara är en social konstruktion bör ha god behållning av denna bok. Mellan dess pärmar dräller det av goda – men ändock dräpande – argument mot allsköns postmodernistisk och pseudointellektuell advokatyr. Inte undra på att den redan blivit en bestseller.