Den nya vetenskapen i Luleå

Publicerat i Folkvett nr 4/2006.

Martin Peterson, docent i filosofi, skildrar sina mellanhavanden med en visionär sociolog vid Luleå tekniska universitet.

Ibland kan goda sakargument faktiskt förbättra saker till det bättre! Antoni Lindgren, docent i sociologi vid Luleå tekniska universitet, utkom under 2005 och 2006 med två böcker i vilka han säger sig vilja ”utveckla en vetenskap om ’det goda samhället’ och ’det goda livet'”. Han kallar sitt projekt för ”Den Nya Vetenskapen”. Förutom att ge intervjuer om sina tankar i regiontidningarna Norrländska Socialdemokraten (NSD) och Norrbottenskuriren beslöt han också att ge en grundutbildningskurs baserad på sina arbeten. I NSD-intervjun beskrivs Lindgrens tankar som nyskapande och hans insats jämförs med vad Newton uträttade för fysiken. Till skillnad från Newton är dock Lindgren skeptisk till nyttan med naturvetenskap: ”naturvetenskapen i dag är väldigt torftig. Den utgår ifrån att allting är konstant”. (NSD 31/8 2006)

Låt oss börja med att konstatera att Lindgren har fel vad beträffar naturvetenskapen. Dessa rader skriver jag i det hus (The Old Cavendish Laboratory i Cambridge) i vilket Rutherford experimentellt påvisade elektronernas existens, Maxwell formulerade sina lagar för elektromagnetism, och Watson och Crick upptäckte DNA. Ingen av dessa upptäckter förtjänar att beskrivas som torftig. Inte heller har någon av dessa naturvetare, alla belönade med Nobelpriset, utgått från att naturen är konstant. Tvärtom var de fullt på det klara med att själva syftet med naturvetenskaplig forskning ofta är att bättre kunna beskriva de förändringar som sker i naturen.

Men hur står sig då Lindgrens forskning ur ett inomvetenskapligt, humanistisk-samhällsvetenskapligt perspektiv? Inledningsvis kan man notera att han givit ut sina böcker på eget förlag. Bara det är i sig en smula misstänkt. I de flesta fall är bakgrunden att inget kommersiellt eller akademiskt förlag varit villigt att ge ut dem, kanske för att de är för dåliga.

Misstanken att det finns kvalitetsbrister i Lindgrens forskning får ytterligare stöd när man börjar läsa. I den senaste boken, Vilken är meningens mening?, skriver Lindgren: ”Nya Vetenskapen handlar om denna nya uttolkning av människan, världen och hela världen, av; samhället, jordelivet och världsalltet. Allt betyder något, har en mening, men vilken?” (s. 9).

Här är det svårt att inte slås av den närmast religiösa, förkunnande tonen i Lindgrens text. Han beskriver sig själv som en man som kommit till en djup insikt, och som nu vill försöka få oss andra att också förstå. Gott så. Problemet är bara att hans förmåga att argumentera brister. Mycket av det han skriver är helt enkelt så oprecist och luddigt att det är omöjligt att bemöta. Han använder många ord, men orden betyder just ingenting. Frånvaron av precision, och den totala avsaknaden av argument eller empiriskt stöd för hans teser, gör det svårt att undvika slutsatsen att Lindgrens verk inte uppfyller gängse kvalitetskrav i den akademiska världen. Forskning av god kvalitet granskas av ämnesexperter före publicering. Den som anser sig ha något fullkomligt revolutionerande att komma med bör försöka övertyga tvivlarna i sak, inte genom religiös mystik.

Jag vill understryka att Lindgren inte gärna kan försvara sig med att hans verk inte skulle vara akademiskt, eller inte bör betraktas som forskning. Han bjöd själv in hela universitetet till en workshop den 26 oktober 2006 för att diskutera ”Den Nya Vetenskapen”. Dessutom skulle Lindgrens bok Människan och Samhället användas som officiellt sanktionerad kurslitteratur på den nämnda grundutbildningskursen.

Även i denna bok står många märkliga saker. Ganska mycket av innehållet har snarare karaktären av dagspolitik än av seriös akademisk analys. Bland annat hävdar Lindgren att det var fel att lägga ner regementet K4 i Arvidsjaur (s. 26), samt att ”vi måste ta tillbaka samhället från de liberala kapitalistiska ideologierna” (s. 11). Detta är det kanske inte så mycket att säga om, annat än att det knappast hör hemma i en lärobok på grundnivå. I ganska hög grad handlar dock Lindgrens bok om rent akademiska frågor, och här går det ofta fel. Ett långt avsnitt handlar exempelvis om moralfilosofi, något som jag råkar veta en del om. Ytterst få kompetenta bedömare skulle t.ex. utan vidare godta att ”Det är också moralen som gör det möjligt för människorna att kommunicera, genom handling liksom genom tal eller skrift, d.v.s. genom språk.” (s. 49). Kanske har Lindgren fel, kanske har han rätt. Problemet är att han inte ger något argument för sin tes.

Lindgren påstår också utan vidare omsvep att ”Kriteriet på det sanna, det goda, samhället kan bara vara människan, oss själva, att vi ’har det bra'” (s. 46). Här råkar jag veta, efter att ha tagit del av åtminstone en del av det som skrivits i ämnet sedan Platons dagar, att det tvärtom finns många som menar att rättigheter spelar roll, medan andra söker det goda samhället i dygden, och så vidare. Den intensiva debatt som förts i frågan om det goda samhället under de senaste dryga två tusen åren tycks ha gått Lindgren förbi. Och som vanligt litar han så starkt på sig själv att han inte bryr sig om att argumentera för sin ståndpunkt.

Visst kan man hävda att lärare ska få använda sina egna texter i undervisningen, särskilt om de är publicerade i referentgranskade tidskrifter eller utgivna på välkända förlag med uttalade kvalitetskrav. Vad jag vänder mig emot är användandet av egna texter på grundutbildningskurser i de fall då (i) de utgör den huvudsakliga kurslitteraturen, (ii) inte genomgått någon extern kvalitetskontroll (referentgranskning), och (iii) det är uppenbart att texten inte heller skulle klara en extern kvalitetskontroll.

Jag framförde ursprungligen min kritik mot Lindgren i en artikel på NSDs kultursida den 20 september 2006. Innan dess kontaktade jag professor Jan Johansson, prodekan, ämnesföreträdare och chef för den avdelning där Lindgren arbetar. Han sade sig vara oförstående inför de problem jag påpekade. Inte heller hade han någon förståelse för argumentet att det är oschysst mot studenterna att de tvingas köpa lärarens egna icke-kvalitetsgranskade böcker för dyra pengar. Min slutsats i detta läge var att Antoni Lindgrens verksamhet var ett kvalitetsproblem för hela Luleå tekniska universitet. Genom att i såväl undervisning som massmedia torgföra teser som inte genomgått sedvanlig vetenskaplig granskning, samtidigt som han försöker skänka teserna trovärdighet genom att framhålla att han är docent vid LTU, framställer han hela universitet i tvivelaktig dager.

Dagen efter att min kritik framförts i NSD publicerade Lindgren ett genmäle, i vilket han bl.a. skriver:

”Om man ger sig ut för att grunda en ny vetenskap är det inte underligt om man blir utsatt för påhopp från mindre kreativa typer, småborgare som du som har gjort det till sitt levebröd att upprepa vad andra har sagt. Det jag gör är någonting nytt, och någonting som alla borde tycka är mycket spännande: Formulera en ny vetenskap. Är det möjligt? Jag är själv förvånad över att det varit så litet intresse för det. Varför? […]

Du tycks ha problem med ’religiositeten’ i det som jag skriver. Det är för att du bekänner dig till ett vetenskapsideal som är naturvetenskapligt; detta med empirisk testbarhet som du själv refererar till, där mening, ordet är förbjudet. Allting som har med mening att göra – upplevelser, förväntningar, drömmar, önskningar ideal etc, allt det som våra liv allra mest handlar om, det är utdefinierat ur din vetenskap.” (NSD 21/9 2006)

På debattens tredje dag publicerade Lindgrens kollegor och prodekanen Johansson varsitt genmäle. Ingen försvarade Lindgren i sak. Johansson medgav att ”Det finns säkert en hel del att invända mot i Antonis bok”, och kollegorna försvarade sig med att Högskoleverket inte hade haft något att anmärka när man utvärderade avdelningens verksamhet två år tidigare (alltså två år innan Lindgrens pseudovetenskapliga kurs inrättades.)

Vid det här laget började jag känna mig en smula uppgiven, men bestämde mig för att göra ett sista försök med rektor, som snabbt hälsade mig välkommen. Exakt vad som sades i det samtalet vill jag inte gå in på här. Men strax efter klockan tio samma kväll ringde prefekten vid institutionen för arbetsvetenskap upp och bjöd in mig till ett möte, något som jag tidigare föreslagit men som han inte velat acceptera. När vi möttes deklarerade han genast att Lindgrens kurs (som de enligt uppgift redan tidigare känt sig tveksamma inför) skulle läggas ner och att boken inte skulle användas som kurslitteratur. Tydligen har förnuftet tillåtits segra till slut.

Referenser

Lindgren, A. 2005. Människan och Samhället. Till kritiken av den senmoderna retoriken. Bokförlaget i Baktsjaur. Baktsjaur.
Lindgren, A. 2006. Vilken är meningens mening? Inledning till Den nya vetenskapen om människan, världen och hela världen. Bokförlaget i Baktsjaur. Baktsjaur.
Lindgren, A. 2006. Läs med välvilja. Norrländska socialdemokraten 21 september 2006.
Johansson, J. 2006. Möt Antoni Lindgren i en öppen debatt. Norrländska socialdemokraten 22 september 2006.
Peterson, M. 2006. Pseudovetenskap vid LTU? Norrländska socialdemokraten 20 september 2006.
Peterson, M. 2006. Lyft bort kursen nu! Norrländska socialdemokraten 22 september 2006.
Waara, P. m.fl. Filosof på villospår. Norrländska socialdemokraten 22 september 2006.