En trollbordsdemonstration

Publicerat i Folkvett nr 2/2009.

Joacim Jonsson rapporterar från en demonstration av ett dansande bord.

I början av 2008 inbjöd ett känt medium i Sverige skeptiker på VoF:s forum att delta i en demonstration av trollbord. Trollbord eller bordsdans är svenska benämningar på vad som på engelska kallas ”table-turning”. Det härstammar från spiritistiska seanser i USA som började i mitten av 1800-talet. I dessa seanser var bordet ett medel för att få kontakt med avlidna eller okända andar. Deltagarna satte sig eller stod vid bordet och placerade sina händer eller fingertoppar på det. Efter ett tag verkade bordet pulsera och kunde även börja rotera varpå deltagarna fick följa efter. Bordet kunde också lägga sig i knät på någon deltagare eller börja tippa över och knacka med benen. Dessa knackningar tolkades som budskap från nämnda andar enligt ja, nej, antal eller bokstavsordning. Man kunde till och med ställa frågor till andar varpå bordet svarade. En av VoF:s medlemmar, tillika välkänd skeptiker på internet, accepterade inbjudan, liksom artikelförfattaren. Detta är vad som hände den 30 mars 2008 i en samlingslokal i en förort till Stockholm.

När jag kom dit var folk redan samlade och umgicks glatt. Åldern varierade en hel del, från 20-årsåldern till 60-årsåldern, men de flesta var omkring 40. Könsfördelningen var inte så jämn; av cirka 25 personer var bara en handfull män. I lokalen satt några runt ett bord de hade händerna på. De hade satt igång i förväg och hade redan råkat ha sönder själva trollbordet. Medan det lagades packade den andre skeptikern upp sitt trebenta stålbord han just köpt på IKEA (Lindved) för att se om de skulle lyckas få ett helt nytt bord att dansa.

Bordsdansen sätter igång

Arrangörerna satte igång och samlade oss i ring och vi fick presentera oss för varandra. Många kände enbart till varandra via forum på internet. Folk satte sig sedan vid de tre bord som ställts upp i lokalen för ändamålet. Två av borden bestod helt av trä, och det ena var ett specialtillverkat trollbord (vilket under kvällens gång kallades Enok). Liksom det andra träbordet vilade det på tre små ben som ett par decimeter ovanför marken satt fast i en trästolpe som bordsytan också satt fast på. Bägge borden var cirka en meter höga och bordsytan täckte mer än hela ytan som bildades av de tre benens kontaktpunkter med marken. Ett av dem var dessutom lackerat. (Detta bord kallades Bosse.) Det nyinköpta bordet såg dock annorlunda ut. Det var också trebent, men hade ingen ensam stolpe och de tre benens kontaktpunkter med marken sträckte sig utöver bordsytan. Dess yta var den mest friktionsfria. Det visade sig också vara svårast att få igång. En grupp satt vid bordet i kanske en halvtimma innan något hände. Så småningom rörde sig dock det bordet också.

Demonstrationen var mycket underhållande för alla deltagare.
Illustration: Li Österberg.

Detta arrangemang var främst en social tillställning. Folk skrattade och pratade hela tiden och på mediets inrådan sattes stämningsfull musik på, en slags repetitiv afrikansk trummusik. Vid sidan om fikade folk och pratade med varandra om allt möjligt. I början stod jag bredvid och tittade på när det lackerade bordet rörde sig. För att se ordentligt ställde jag mig på huk, och kunde då se att de flesta för tillfället bara hade fingerspetsarna på bordet, medan några få svävade med handflatorna ovanför. Det var dock vanligt att folk hade hela handflatan på bordet och ingen gång kunde jag se att borden rörde sig utan att någons händer eller fingertoppar rörde vid det. Inte ens när folk utbrast att ingen hade händerna på bordet, och inte ens när det för mig själv i ett par sekunder såg ut som bordet rörde sig självt. Det var väldigt svårt att hålla uppsikt över hela bordsytan och alla händer (från tre till sex par händer per bord) eftersom kropparna ofta skymde sikten. Det verkade dock inte bekymra deltagarna mycket. Jag hörde ingen som klagade på det och bara en annan person hukade för att kunna se bättre. Bordens rörelser var också vad man kunde förvänta sig om folk bara skulle skjuta eller trycka på bordsytan. De vaggade fram och tillbaka, stödjande sig på två av benen. Ibland stod de stilla i en sådan position, dock kunde jag inte uppfatta om det var i jämviktsläget. Det varierade hur lång tid det tog från att deltagarna satte sig vid borden och att borden började röra sig, alltifrån några minuter till kanske en halvtimma.

Vickande och vältande bord

Jag blev inbjuden att sitta med. Jag blev instruerad att gnida bordet med bägge handflatorna medsols, och helst skulle vi inte ha ringar på oss. Detta skulle ”ladda upp bordet med energi” (när det inte fungerade på ett tag för andra började de ”ladda om” bordet igen, i förhoppningen om att det skulle göra skillnad). Under dagens gång såg jag människor komma och gå till en del bord utan att ladda det, men borden fick ändå fart utan att någon kommenterade det. Likaså konstaterade en deltagare neutralt att ringar inte spelade någon roll.

Vi skulle sedan låta händerna vila på bordet men inte trycka på det. Alla följde detta i början, men efter att bordet började röra sig ändrade folk sin handsättning slumpmässigt. Så småningom började det vicka försiktigt och efter ytterligare ett tag snurrade det runt så att vi fick ställa oss upp, vilket förhöjde stämningen. Några andra hade också fått fart på ett bord som de gick runt med i lokalen och till slut stötte det emot vårt bord, vilket en del glatt tolkade som att borden pussade varandra.

Under tiden bordet var stilla och lutade på två ben såg jag tydligt ett par gånger hur ett par fingertoppar på bordet gled på det och lämnade fettränder på ytan, även om bordet inte rörde sig. Jag upptäckte också när jag själv hade kontakt med bordsytan att om jag släppte fingrarna åkte bordet ner lite grann, åt det håll man kunde förvänta sig om jag i själva verket hållit emot lite.

Till slut började mitt bord välta flera gånger, och någon föreslog att bordet ville ligga ner. Jag uppmanades att fortsätta ha händerna på det liggande bordet. En av deltagarna stod mittemot bordsytan och uppmanade bordet att närma sig henne. Så skedde inte.

Deltagarnas uppfattningar

Deltagarna pratade inte så mycket om hur bordsdansen skulle kunna fungera, däremot mer om hur de kände och upplevde händelsen. Jag var tvungen att fråga för att få svar på hur de trodde det gick till. Någon trodde då att energier flödade från kroppen in i bordet, men att energin inte därmed minskade i kroppen. Jag hörde inte någon föreslå att det fanns andar i bordet (snarare tvärtom), däremot pratade de om och till borden som levande varelser, och trollbordets ben var uppmärkta med ja-, nej- och räkneben. Vad gäller upplevelserna sade flera under dagen att de kände stickningar eller dylikt mellan fingrarna och bordsytan, och att luften var varm eller kall mellan fingrarna och bordsytan. Själv kände jag mig bara uppjagad av musiken och stämningen.

När det kända mediet ibland närmade sig bord som andra satt vid fick borden extra fart, vilket också kommenterades av en del. Tolkningen var att mediet med sina höga energier eller liknande påverkade bordet.

När bordsdansandet var slut uppstod diskussioner. En del var nyfikna och ville höra skeptikernas förklaringar, medan en annan argt påpekade att det måste få finnas mysterier kvar som man inte borde försöka förklara. Ett par människor verkade inte tro på fenomenet över huvud taget. En påstod att det var omöjligt att själv kunna springa runt med bordet i lokalen på samma sätt som det rört sig, men jag hade inga problem att visa upp det själv direkt. Jag och den andre skeptikern föreslog också och demonstrerade även att man kunde lägga en glaskula på bordet och en skiva på glaskulan och lägga händerna på skivan. Strax därefter samlades alla för att arrangörerna skulle säga hejdå. Arrangörerna upplyste till sist alla om att vi två skeptiker hade föreslagit ett experiment som man kunde pröva på om man ville. Mediet svarade då högt att vi alla var trötta och ville gå hem. Några var faktiskt nyfikna på detta förslag men tyvärr prövade ingen det.

Reflektioner

Jag var inte där för att göra någon slags vetenskaplig analys och vara vetenskapligt alibi. Icke desto mindre är det en risk med att medverka som skeptiker. En av mina syften med att vara där var att observera så mycket som möjligt av allt som hände för att kunna se i vilka sammanhang folk börjar tro på saker och hur det går till. Syftet med demonstrationen verkar ha varit tudelat, dels främst socialt, och dels en chans till en häftig upplevelse. Ett sådant syfte står i praktiken i motsats till syftet att undersöka ett fenomen vetenskapligt, som ofta innebär upprepningar, tråkiga mekaniska moment och gradvisa förbättringar av uppställningen för att minska felkällors inverkan.

Vad det gäller värdet av personlig upplevelse så har jag sett mer fantastiska och oförklarliga saker hända i magiska föreställningar i stil med Joe Labero, där t.ex. stora föremål försvinner. Dessa saker kan jag inte förklara, men jag tror inte det är oförklarligt. Likaledes har jag sett många mycket övertygande illusioner. Vi är subjektiva varelser som inte ser eller hör allt (bland annat för att det ibland täcks av ryggar, eller för att vi inte kan se muskelaktiviteter) men ändå gärna drar långtgående slutsatser om händelser och orsaker och litar på våra omedelbara tolkningar. Att man ska pröva själv eller uppleva själv är ett ofta upprepat slagord i dessa sammanhang som på ytan låter väldigt trovärdig men som högst troligt leder till självbedrägeri, speciellt som de flesta människor inte är bekanta med vanliga psykologiska felkällor.

Det sociala sammanhanget förstärker också allt det här. Till exempel kanske någon bedömer sanningshalten i ett påstående med hänvisning till vilken personlig tillit man i största allmänhet känner för personen, vilket kan leda till en form av social utpressning. I sådana situationer offrar människor ofta hellre sanningshalten än sina sociala band. Det kan också hända att den ideomotoriska effekten fungerar annorlunda i grupp än ensamt (vid användning av slagruta till exempel). Onekligen ändrar vi ju beteende när nya människor kommer i närheten, ofta beroende på vilka de är.

Länkar

Vetenskap och Folkbildning