Hur ska man få dem att fatta?

Publicerat i Folkvett nr 3/2009.

Vilken är egentligen den största ideologiska konflikten inom skeptikerrörelsen? Det finns flera att välja på, till exempel om skeptiska föreningar ska ta ställning i religiösa frågor, om de bör hålla sig till klassiska paranormala fenomen eller utvidga sitt uppdrag till allt som är vetenskapligt avgörbart, eller kanske mest inrikta sig på konsumentupplysning. En av de största konflikterna gäller dock hur vi bör förhålla oss till dem som tror på det vi granskar. Här finns det flera olika strategier: tystnad, förlöjligande och tålmodig upplysning. Frågan är vilken som är mest effektiv i olika situationer. I grund och botten är detta, efter att målet har formulerats, en empirisk fråga. Det finns dock inte mycket forskning om just detta, så man får nöja sig med intelligenta gissningar och analogier med liknande situationer.

Tystnad är knappast en strategi som VoF gjort till sin, men i viss form kan den ha sina förtjänster. Det är till exempel oklokt att bjuda in kreationister till debatter på universitet och högskolor eftersom en del av dem har stor vana vid detta format och med underhållande eller förvillande retorik i publikens ögon kan verka vinna debatten, speciellt om motståndaren själv är ovan. Det går dock mycket väl att tala och debattera om kreationismen utan att dess förespråkare är närvarande, så någon total tystnad är det inte frågan om. Dilemmat här är om man riskerar att bidra till idéernas spridning genom att kritisera dem. Det är knappast någon risk i USA där de är allmänt spridda, men i Sverige är de relativt okända, och Per Kornhall som skrivit boken Skapelsekonspirationen tvekade själv just på grund av detta. Likaså kan man konstatera att Livsmedelsverket förr inte kommenterade Sanna Ehdins idéer, fastän hon fått mycket uppmärksamhet. Men det gör man nu. Det är emellertid svårt att veta om ny strategi är bättre om den gamla inte verkar lyckats, eftersom det lika gärna kunde gått ännu sämre om man från början använt den nya.

Förlöjligande eller andra former av skämtsamt bemötande ligger ofta till hands som spontan reaktion när man hör talas om absurda påståenden. Sådant kan i vissa fall få stort medialt genomslag, som till exempel kreationistparodin med det Flygande Spaghettimonstret. TV-serien Bullshit! av trollkarlsduon Penn & Teller är ett annat exempel i genren. Detta är knappast något man gör om man vill försöka övertyga troende. Grundläggande socialpsykologi ger vid handen att man nästan alltid måste bygga upp ett förtroende hos dem man vill påverka, och har man fått förtroende är det väldigt lätt att rasera. Frågan är här vilka man vill påverka, de troende eller dem som inte bestämt sig ännu. Försiktighetsprincipen ger, i brist på empiri, vid handen att man inte bör förstöra sitt eventuella förtroendekapital. Det förlöjligande man kan kosta på sig är en neutral beskrivning av vad förespråkare för pseudovetenskap påstår, hur de beter sig och vilket vetenskapligt stöd de har för sina teorier. Om inte absurditeten redan då framgått lär den inte göra det med invektiv heller.

I en idealisk värld skulle det räcka med förnuftsargument för att övertyga folk, men i den världen lever inte vi. Det lättaste sättet att påverka människor är via känslor och sociala påtryckningar, vilket böcker som Påverkan av Robert Cialdini och Osunt förnuft av Olav Hammer visar. Att övertyga folk med förnuftets hjälp kan lätt kännas som ett meningslöst Sisyfosarbete. Risken är också att man framstår som tråkig och att folk tappar intresset för vad man säger. Det klassiska motexemplet är TV-serien Cosmos av Carl Sagan som förmedlade en stark känsla av förundran inför naturen och vetenskapen. Som Olav Hammer skriver i ovannämnda bok är det också möjligt, och lättare, att övertyga folk om att de tänker felaktigt om man, förutom den vetenskapliga förklaringen på ett fenomen, ger en psykologisk förklaring av mekanismerna i ens medvetande som ger upphov till vanföreställningarna. Denna hjälp till självinsikt har emellertid även sina begränsningar, speciellt om man inte känner till den specifik psykologiska mekanismen bakom feltänkandet, men ändå vet att tanken är fel.

Olika strategier är troligtvis olika effektiva för olika publik och situationer. Som så ofta är svaret på frågan att det behövs mer forskning.