Steven Weinberg tycker till

I Folkvett 2002:1 recenserade jag essäsamlingen Facing Up av Steven Weinberg (W). Den handlade till stor del om den då mycket aktuella debatten som följde efter Alan Sokals berömda bluffartikel i tidskriften Social Text. Sedan dess har W också skrivit en mastig lärobok i kosmologi, men då och då tar denne nobelprisbelönade teoretiska fysiker sig tid att göra inlägg i samhällsdebatten. I den nya boken Lake Views sammanställs och kommenteras 25 essäer, recensioner och föredrag som publicerats efter Facing Up. Ämnena skiftar. Med en grov klassificering kommer jag fram till åtta inlägg om politik, sex om populärvetenskap, sex om vetenskapsfilosofi och religion, fyra om vetenskapshistoria, samt ett bidrag om krigshistoria.

Detta betyder att Lake Views är betydligt mera spretig och heterogen än någon annan av W:s böcker. Bara Weinbergfans kan rekommenderas att faktiskt köpa den, men sådana finns. Det hindrar dock inte att den innehåller många smärre pärlor av allmänt intresse som kan vara värda att stifta bekantskap med.

Som alltid skriver W klart, koncist och strukturerat med fokus på kärnan i det han diskuterar. De politiska essäerna skall jag inte behandla närmare här. De handlar, förutom om forskningspolitiska prioriteringar, om amerikansk försvarspolitik, kärnvapen, missilförsvar (star wars), Israel, skatter och terrorism. När det gäller forskningspolitik framhålles att bemannade rymdfärder inte ger vetenskaplig valuta för pengarna. Alla de viktigaste upptäckterna har gjorts med olika typer av obemannade sonder medan i stort sett alla pengar gått till månresor och bemannade rymdstationer. I frågan om missilförsvaret anser W att det troligen vore möjligt, men väldigt dyrt, att konstruera någon form av rymdparaply mot inkommande kärnvapenmissiler. Men när detta väl är byggt kommer det att vara lätt och billigt för fienden att hitta motmedel. Därför framstår det som futilt.

I en tidigare bok, Dreams of a Final Theory (1993), tog W upp det då mycket aktuella temat om en eventuell nära förestående teori för allt. Nu är den tiden länge sedan förbi och tongångarna är mycket mera pessimistiska, vilket den i dessa spalter nyligen avhandlade debatten om strängteorins status och förtjänster visade. Det hindrar inte att W här tar upp saken i några essäer. I den första (”I väntan på en slutgiltig teori”) får vi bland annat veta att en sådan teori kanske skulle få långtgående inverkan på vår kultur.

Precis som den vetenskapliga revolutionen under 1600- och 1700-talen gjorde slut på häxprocesserna och annat otyg kanske ett sådant genombrott skulle få motsvarande positiv effekt på dagens samhällsklimat. Dock: ”Att vi lär oss hur universum styrs av den slutgiltiga teorins omutliga principer kanske inte gör slut på mänsklighetens envisa vidskepligheter, men det ger i alla fall mindre utrymme för sådana.” Bokens andra essä (”Kan naturvetenskapen förklara allting? Någonting alls?”) är en av de intressantare. Här tas den filosofiska och semantiska frågan upp om vad en förklaring är och om man i vetenskapen faktiskt förklarar något.

En kollega hade fällt yttrandet: ”… naturvetenskapen förklarar egentligen ingenting – den bara beskriver saker.” Kollegan kunde naturligtvis hänvisa till auktoritativa källor när han sade så. Detta triggade W att skriva denna essä till försvar för ståndpunkten att man i naturvetenskapen söker och finner förklaringar.

Ett av skälen till att den felaktiga uppfattningen finns är att begreppet förklaring fordrar någon form av definition och för många verkar det som om endast det som kallas ”teleologiska förklaringar” duger. Detta är förklaringar som utgår från en ändamålsprincip. Vi har lungor därför att vi måste ta upp syre ur luften. Rent allmänt förklaras saker av att de uppfyller ett ändamål. Sådana förklaringar är givetvis inte meningsfulla inom naturvetenskapen.

I ställer anser W att förklaring skall uppfattas som att man förstår/inser/upplever hur något specifikt resultat eller förhållande följer ur allmännare och djupare principer.

Alla som bedrivit framgångsrika studier inom fysik, matematik eller kemi har under studietiden flera gånger haft aha-upplevelser – jaså, är det så det hänger ihop. Även inom en framgångsrik forskarkarriär bör detta ha inträffat några gånger, hoppas man. Med denna syn på begreppet förklaring är det inga problem att säga att vetenskapen förklarar saker.

En essä har titeln ”Fred till sist i vetenskapskrigen” och tar upp den gamla Sokal-affären och dess efterdyningar.

Enligt W är kärnan i konflikten en skiljaktighet i synen på sociologiska mekanismers betydelse inom naturvetenskapens utveckling och historia. Sociologer tenderar att överbetona dessa medan naturvetare ofta är naivt omedvetna om deras existens. Min egen uppfattning är att de sociologiska mekanismerna är mycket betydelsefulla men att betydelsen varierar med tid och specialområde. Det är ingen tvekan om att det område som W själv representerar under sina bästa år var nästan fritt från sociologisk inverkan eftersom det hela tiden fanns en sund och intensiv korsbefruktning mellan teori och experiment. Så är ju tyvärr inte längre fallet och som debatten om strängteorin (se Folkvett 2007:1) visade finns det visst starka sociologiska element som avgör vad som anses fint och viktigt. På en del andra områden inom fysiken, där den intellektuella skärpan hos utövarna ofta är betydligt sämre än inom den fundamentala teoriforskningen, spelar sociologiska mekanismer helt klart en relativt sett större roll. W menar kanske framför allt att vetenskapssociologer i allmänhet ignorerar det gradvisa närmandet till en objektivt sett alltmera korrekt och allomfattande teori som den fundamen tala fysiken representerar. Den som inte själv är fysiker har ju ganska svårt att bedöma detta.

W:s recension av Stephen Wolframs A New Kind of Science (En ny sorts vetenskap) är intressant läsning eftersom den representerar ett exempel på sociologi inom vetenskapen.

Delvis handlar det om modeordet komplexitet, ett ord som dök upp i ansökningarna om forskningsmedel när ”kaos” och ”ickelinjär” hade körts i botten. Wolfram låter påskina att fysiker väljer att studera enkla problem snarare än komplexa på grund av gammal vana och matematisk slapphet, säger W. Inte alls: i jakten på naturlagarna är undvikandet av komplexitet själva kärnan i konsten att bedriva vetenskap. Visst finns det mycket av intresse i Wolframs bok, men i grunden är begreppet ”komplexitet” ännu odefinierat: det är oklart vilka frågorna egentligen är och ännu oklarare hur eventuella svar skulle se ut. I denna essä passar W också på att diskutera Turingmaskiner och visar därmed ännu en gång prov på sin stora allmänbildning.

När W inbjöds att hålla ett tal till en naturvetenskaplig avgångsklass vid ett kanadensiskt universitet sammanfattade han sina råd till blivande forskare i ”Fyra gyllene lärdomar”. Dessa kan man sammanfatta sålunda. 1) Det finns ingen möjlighet att lära sig allt väsentligt innan man börjar. Börja forska och ta reda på vad du behöver veta medan du håller på. 2) Det är lätt att attraheras av områden som karaktäriseras av ordning och klarhet men det är bedrägligt. Sök dig till det som verkar svårt och rörigt.

Där är möjligheterna störst. 3) Man måste tillåta sig att kasta bort sin tid. I verkligheten är det mycket svårt att veta vilka problem som är viktiga. Och det är omöjligt att veta när i historien som ett visst problem blir lösbart. 4) Lär dig vetenskapshistoria (idéhistoria), åtminstone den del som handlar om ditt område. Man inser då att överförenklade vetenskapsfilosofiska modeller inte är särskilt givande. Bästa motgiftet mot vetenskapsfilosofi är vetenskapshistoria.

Det viktiga med vetenskapshistorien är att den visar på värdet med ditt arbete och sätter in det i ett sammanhang. Som forskare kommer du troligen inte att bli rik och dina vänner och släktingar kommer inte att förstå vad du gör. Du kanske inte ens gör något som kan ses som praktiskt nyttigt. Då är det historiska perspektivet avgörande, säger W, som återkommer till ett liknande tema i essän ”Till postdoktorerna”.

Två essäer av speciellt intresse för Folkvetts läsare är dels en recension av Dawkins bok Illusionen om gud (se Folkvett 2010:2) och dels den som W gett titeln ”Utan gud”. En del recensenter ogillade Dawkins bok därför att de tyckte denne inte kan tillräckligt mycket filosofi eller teologi och därför inte borde ge sig in på ämnet i fråga.

W påpekar hur orimliga sådana synpunkter är. Han säger också rent ut att ”Naturvetenskapens roll som motkraft till religiös trosvisshet är ett av dess viktigaste bidrag till civilisationen.” En svaghet som W finner i Dawkins bok är att den behandlar islam som en i mängden av beklagliga religioner. Det är ju uppenbart att islam skiljer ut sig genom att vara den religion som idag uppvisar den största religiösa fanatismen och trosvissheten, medan mycket av kristenheten lever i viss harmoni med naturvetenskapen.

Essän ”Utan gud” är skriven som ett inbjudet tal till en ceremoni vid Harvard-universitetet. Här behandlas frågan om vad det är som skapar motsättningen mellan religion och naturvetenskap, och hur man eventuellt kan leva ett lyckligt och moraliskt liv utan någon gud. Spänningen mellan de två världsbilderna anser W kan sammanfattas i fyra punkter. Här följer ett kondensat av dessa: 1) Religionen fick mycket av sin ursprungliga kraft från iakttagelser av mystiska fenomen – åska, jordbävningar och sjukdomar som föreföll kräva en högre makts intervention. Vetenskapen har undan för undan minskat utrymmet för dessa interventioner. 2) Vetenskapen har inte bara förklarat sådant som tedde sig mystiskt utan dessutom minskat sannolikheten för att människan skulle vara en viktig aktör i något kosmiskt drama som en gud författat. 3) Särskilt inom islam finns ståndpunkten att naturlagar sätter bojor på guds händer. Naturlagar strider mot guds allsmäktighet.

Denna tes har särskilt drivits av den islamske filosofen Al-Ghazali, men liknande tankar fanns inom kristenheten under medeltiden. 4) Den kanske viktigaste punkten anser W vara skillnaden i synen på auktoritet. Religion är oftast djupt förankrad i auktoriteter som ofelbara profeter och förkunnare och uråldriga skrifter som anses vara dessas verk. Inom naturvetenskapen finns givetvis ingenting sådant.

Det är djupt främmande för naturvetenskapen att tro på någon vars fakta inte verkar korrekta och vars resonemang inte är förnuftiga. När W sedan kommer till hur man skall hitta en livsåskådning utan gud blir det naturligtvis svårare. Han varnar för substitut av olika slag, till exempel alla former av politisk och nationalistisk fanatism. Humor är nödvändig och man bör inte förakta kroppens njutningar. Som ett exempel på att man inte behöver vara forskare för att leva utan gud noterar W att William Shakespeare förefaller att ha varit monumentalt ointresserad av religion.

Ibland känner jag att det är onödigt att läsa böcker vars faktaunderlag man är förtrogen med och vars budskap man vet från början att man kommer att hålla med om. Därför har jag inte läst speciellt många av alla böcker på senare år som kritiserar religion. Ibland har jag samma känsla när jag läser W:s essäer, men alltid lär man sig något av de många skarpa resonemang och insiktsfulla formuleringar som hans texter kryllar av. Många av dem är värda att återanvända till, medvetet eller omedvetet.

Hanno Essén

I Folkvett 2002:1 recenserade jag essäsamlingen FacingUp av Steven Weinberg (W). Den handlade till stor delom den då mycket aktuella debatten som följde efter AlanSokals berömda bluffartikel i tidskriften Social Text. Sedandess har W också skrivit en mastig lärobok i kosmologi,men då och då tar denne nobelprisbelönade teoretiska fysikersig tid att göra inlägg i samhällsdebatten. I den nyaboken Lake Views sammanställs och kommenteras 25 essäer,recensioner och föredrag som publicerats efter FacingUp. Ämnena skiftar. Med engrov klassificering kommerjag fram till åtta inlägg ompolitik, sex om populärvetenskap,sex om vetenskapsfilosofioch religion, fyraom vetenskapshistoria, samtett bidrag om krigshistoria.Detta betyder att Lake Viewsär betydligt mera spretig ochheterogen än någon annan avW:s böcker. Bara Weinberg-