Magisk övning i hypotesprövning

Peter Illi rapporterar från sin medverkan i en magisk metodövning på Mälardalens högskola.

Botar utbildning vidskepelse? Det föga uppmuntrande svaret är ”förmodligen inte”. I själva verket står studenters vidskepelse i paritet med den breda allmänhetens (Wyse 1997). Undervisare som försökt mota denna vidskepelse i grind rapporterar om blygsamma framgångar. Det förefaller som om ökade kunskaper om verkligheten inte automatiskt följs av minskade pseudovetenskapliga övertygelser.

Då man lyckats öka det skeptiska tänkandet har det handlat om studenter som redan innan haft en neutral hållning till irrationella påståenden (Bates 1991). Bland studenter finns förstås skillnader från ämne till ämne, men det är oklart om dessa beror på utbildningen. Det kan ju mycket väl vara så att mer skeptiskt lagda studenter söker sig till exempelvis naturvetenskapliga utbildningar.

Våren 2011 publiceras en longitudinell studie som följt tusentals college-studenter genom fyra års studier. Ett betydande antal av dem blev inte mer förtrogna med kritiskt tänkande, analytiskt resonemang eller skriftlig kommunikation under sin studietid (Arum & Josipa 2011), färdigheter som brukar anses känneteckna högre studier.

Det finns egentligen inga skäl att tro att det är annorlunda i Sverige. Hur gärna vi än vill raljera över amerikansk fördumning kanske utbildningskvalitet är ett område inom vilket vi bör tiga still. Religionssociologen Ulf Sjödin (1998) noterar också att ålder och utbildning inte har någon betydelse för svenskarnas uppfattningar om det ”övernaturliga”.

Det kritiska tänkandet är en integrerad del av vetenskaplig metod, så på universitets- och högskolenivå är det rimligtvis inom det ämnet en förbättring kan och bör ske. Problemet är att både studenter och undervisare kan uppfatta vetenskaplig metod som ett knastertorrt ämne (Bates 1991) – oaktat min egen och eventuellt läsarens uppfattning. Framgång i förmedlingen av sunt kritiskt tänkande kan mycket väl vara avhängig i vilken utsträckning man lyckas engagera studenterna och lyfta dem över tråkighetströskeln.

En som antagit denna utmaning är Eric Hansen vid Mälardalens högskola. Hansen är universitetslektor i psykologi och har self-serving bias, påverkan, motivation och attribution som huvudsakliga forskningsintressen. Sedan några år tillbaka har han i B-studenternas metodkurs genomfört en övning i hypotesprövning som går utöver det vanliga. I november 2010 inbjöds jag att assistera Hansen vid terminens övningstillfälle i Eskilstuna.

Momentet är inte obligatoriskt. Femton studenter har anmält sig. Hansen förklarar att han bjudit in mig för att som avslutning på momentet svara på frågor om parapsykologi, ett ämne i vilket jag är en smula orienterad. Han berättar också att han kommer att ta mig till hjälp vid en av passets demonstrationer. I väntan på det sätter jag mig bland studenterna.

Inledningsvis ger Hansen prov på något som framstår som ofelbar telepatisk förmåga. Han lyckas gissa vilket ord en student väljer ur en tämligen tjock, inbunden bok. Därefter ber han några av studenterna att skriva ned varsitt fyrsiffrigt tal, samlar in lapparna och summerar talen. När Hansen sedan spelar upp en digital film där han några dagar tidigare berättat exakt vilken summan av elevernas tal kommer att bli – tal som de nyss tänkt ut – så står det klart för studenterna och mig att han också kan spå framtiden.

Komna så här långt förstår Folkvetts härdade läsare att det handlar om trollkonster. Mycket riktigt, men jag skall inte avslöja detaljerna i hur de gick till. Allt nog, efter ytterligare några prov på dessa extrasensoriska märkligheter är det så min tur att hjälpa till. Hansen förklarar att han och studenterna ska välja ett av 21 spelkort som lagts ut på ett bord när jag inte finns i rummet. Min uppgift är sedan att telepatiskt försöka förnimma vilket kort de valt. Jag sväljer hårt när jag lämnar föreläsningssalen inför deras första kortval. När jag ropas in igen går jag fram till bordet med korten. Stämningen präglas av spänd förväntan. Jag börjar koncentrera mig på korten och försöker känna om något av dem ger mig några speciella vibrationer. Efter att jag konstaterat att några av korten definitivt inte ger mig någonting så fastnar jag slutligen för ett. Jag ger mitt besked till gruppen och väntar på deras svar. Rätt! Jag fick rätt på första försöket! Men Hansen säger att det kan vara slumpen, jag kan ha haft tur. Så han skickar ut mig igen och gruppen väljer ett nytt kort. Efter en stunds tvekan väljer jag ett nytt kort och denna gång är det fel. Hansen förklarar att den här sortens förmågor är känsliga och lynniga. Jag skickas ut en gång till för ett tredje test. Vid detta sista försök väljer jag återigen rätt kort. Kan det verkligen vara fråga om telepatisk förmåga?

Hansen delar nu in studenterna i tre grupper. Varje grupp ombeds diskutera kring olika förklaringar till det de sett och lista vilka som är mest troliga. För mig innebär det en kaffepaus med funderingar kring min nyfunna förmåga.

När jag kommer tillbaka till föreläsningssalen är grupperna klara. Hansen skriver upp på tavlan vilka förklaringar grupperna anser vara bäst. Sedan ber han grupperna fundera över vilka kontroller man skulle kunna införa i testet för att prova om den första förklaringen studenterna listat kan vara riktig. När man pratat igenom det en stund ber mig Hansen återigen att gå ut och studenterna får styra upp testet med den kontroll man ansett eliminerar möjligheten att den första förklaringen är riktig.

När jag kommer in igen är testets villkor en smula annorlunda men jag lyckas ändå gissa rätt kort. Studenterna skruvar på sig men Hansen ger inte upp. Vilka kontroller kan man införa i testet för att eliminera den andra förklaringen som riktig? Jag skickas ut igen och kommer tillbaka till ytterligare en smula annorlunda villkor. Men också denna gång gissar jag rätt kort. Samma procedur upprepas för den tredje förklaringen och även denna gång gissar jag rätt. Telepati förefaller att fungera.

Men så vid fjärde försöket har något ändrats i testet som omintetgör min förmåga. Jag försöker mig på några ursäkter jag hört av andra med påstådda övernaturliga förmågor: ”jag är trött och då avtar min förmåga”, ”jag upplever stämningen bland studenterna som fientlig och min kraft fungerar bara bland människor som är öppna för möjligheten”, ”om jag har fuskat så är jag omedveten om det”, etc. Men Hansen konstaterar nu att studenterna funnit en kontroll under vilken min förmåga faktiskt inte fungerar. Hade min förmåga varit äkta, om jag verkligen kunnat läsa tankar, ”känna vibrationer”, eller något annat mystiskt, så hade förmågan kunnat demonstreras även med denna kontroll i experimentuppställningen. Kontrollen kan omöjligtvis hämma den påstådda förmågan så som den beskrivs fungera, utan den används för att eliminera eventuellt samvarierande variabler, det vill säga andra möjliga förklaringar till fenomenet.

När Hansen avslutar momentet med en högst informell utvärdering är studenterna eniga: övningen var rolig, spännande och mycket lärorik. Närmare empiri än så kommer vi tyvärr inte, men jag är övertygad om att den eftermiddag jag upplevt, och i viss mån bidragit till, lämnat ett bestående, om än icke evigt, intryck på de flesta av studenterna som deltagit. De var engagerade, fokuserade och tittade inte på klockan en enda gång.

Det bör i sammanhanget också nämnas att övningen naturligtvis fordrade en smula förberedelse, men Hansen behövde varken vara teatralisk eller förlita sig på effekter i någon form – han var precis som han brukar vara och förutom blygsam rekvisita var momentet till formen som vilken föreläsning som helst. Eftersom övningen dock kräver motivation, intresse och en smula fantasi är det kanske djärvt att hävda att alla kan genomföra den. Men söker man exempel på lovvärda initiativ i strävan efter ökat kritiskt tänkande bland studenter är Eric Hansens metodpass ett bra sådant. Och vill man prova själv kan man med fördel läsa Bates (1991).

Referenser
Arum, R., & Josipa, R. (2011). Academically Adrift: Limited Learning on College Campuses. Chicago: University of Chicago Press.

Bates, J.A. (1991). Teaching hypothesis testing by debunking a demonstration of telepathy. Teaching of Psychology, 18, 94–97.

Sjödin, U. (1998). Tror vi på det dolda? Svenskens syn på det paranormala. I O. Wikström (Red.) Att se det dolda: Om New Age och ockultism inför millennieskiftet (ss. 51–74). Stockholm: Natur och Kultur.

Wyse, S.A. (1997). Believing in magic: The psychology of superstition.

New York: Oxford University Press.