Recension: Styltig rymdsaga med fina bilder

RYMDRESAN Markus och Mariannes äventyr med farbror Albert. Christer Fuglesang. Fri tanke förlag, 2010. 109 s.

VOF:aren och astronauten Christer Fuglesang har givit ut en barnbok om två syskon som åker rymdskepp med en lustig uppfinnare och upplever äventyr. Alvaro Tapias illustrationer är jättefina, och det finns en mängd intressanta vetenskapliga lärdomar i boken. Men språket är hemskt styltigt. Såhär låter det till exempel när två barn i mellanstadieåldern för första gången får syn på en livslevande dinosaur:

– Måste vara en brontosaurie! Eller nåt sånt. Efter vad jag läste så är det en växtätare.
– Men den ser ut att vara sex, åtta meter hög och väger säkert minst tjugo ton! Bäst vi är försiktiga.

Det här är dialog av ett slag man kunde vänta sig av två till åren komna filatelister som diskuterar ett ovanligt frimärke. Men jag tillhör ju inte målgruppen, och sedan lillan lärde sig läsa är det sällan jag läser några nya barnböcker. Så jag bad henne och hennes storebror läsa en bit var och tala om vad de tyckte. Sjuåringen läste snällt första fjärdedelen men tröttnade sedan. Lagom kul, tyckte hon.

Tolvåringen däremot (känd för Folkvetts läsare sedan nr 1999:1, s. 46) läste alltihop och tyckte boken var riktigt bra bortsett från mindre språkliga buggar. Som alltid med litteraturkritik får man olika besked beroende på vem man frågar.

Oavsett smakfrågor tror jag man kan fastslå att Fuglesang har slitits mellan sin populärvetenskapliga ambition och sin berättarlust. Så till den milda grad, faktiskt, att boken är försedd med notapparat! Sista fjärdedelen av omfånget upptas av populärvetenskaplig sakprosa i blandade ämnen. Inför nästa barnbok vill jag rekommendera Fuglesang att studera Jonathan Lindström för att se hur populärvetenskap för barn skall se ut, och Astrid Lindgren för att se hur fantastiska berättelser skall se ut.

Och jag tror inte det är en bra idé att kombinera genrerna i fortsättningen.

Martin Rundkvist