Recension: Alternativmedicinens globala dominans

ALTERNATIVE MEDICINE? A history. Roberta Bivins. Oxford University Press 2007, 264 s.

 Alternativmedicinens historia är ett stort ämne, och i sin bok Alternative Medicine? A History avstår Roberta Bivens visligen från att försöka katalogisera alla dess olika riktningar. I stället har hon främst studerat utbytet av behandlingsmetoder mellan västerländska och andra traditioner.

Det har resulterat i en belysande skildring som sätter in frågan i ett större perspektiv än vad vi är vana vid.

Akupunktur och moxibustion
I Europa finns en lång tradition av att dissekera döda människor. Det ledde till att man tidigt fick en någorlunda riktig bild av hur människokroppen ser ut inuti.

(Andreas Vesalius anatomibok från 1543 var förbluffande korrekt.) Men varken i Indien eller Kina dissekerade man lik. Därför visste man mycket litet om människokroppens inre. I stället gjorde man kartor över kroppen där man på rent spekulativa grunder förband punkter och regioner på kroppsytan med inre funktioner i kroppen. I Kina användes sådana kartor framförallt i två behandlingsmetoder, moxibustion och akupunktur. Moxibustion, som vanligen anses vara den äldsta av de två, består i att bränna små mängder torkade örter på utvalda ställen på huden. Akupunktur består i att föra in nålar på samma utvalda ställen.

Moxibustion importerades till Europa redan på 1600-talet, och var tämligen utbredd på 1700-talet. Metoden var särskilt populär mot gikt. Däremot tog det längre tid för akupunkturen att bli accepterad. Den verkar inte ha använts i Europa före 1780-talet, men blev efter hand vanligare under 1800- talet. Att moxibustionen lättare blev accepterad kan bero på att den liknade en traditionell skolmedicinsk metod, nämligen kauterisering, bränning av huden med varmt järn. (Moxibustionen och den traditionella västerländska kauteriseringen torde båda ha varit verkningslösa, men moxibustionen innebar betydligt lägre risk för behandlingsskador.) Injektionsnålarna, som kom i allmänt bruk under andra halvan av 1800-talet, bidrog förmodligen avsevärt till att bereda vägen för akupunkturen.

Romantisering av Österlandet
Man skulle lätt kunna tro att den västerländska kulturens export av behandlingsmetoder består av vetenskapligt beprövade metoder medan importen består av metoder som saknar vetenskapligt påvisbar effekt. Men så enkelt är det inte. Bivins komplicerar bilden genom att visa på exempel där mönstret är det motsatta. Under första halvan av 1600-talet importerades t.ex. bark från kinaträdet till Europa och började användas mot malaria. Det ingående kininet var ett av de ytterst få verksamma medel mot infektioner som västerländsk medicin hade tillgång till före 1900-talet. Å andra sidan har homeopatin exporterats från Europa till Indien, och där fått mycket stor utbredning.

I Europa har österländska kulturer ofta romantiserats. Det ”österländska tänkandet” framställs som långt mera enhetligt än vad det i själva verket är, och sägs vara mer djupsinnigt och präglat av en större helhetssyn än västerländskt tänkande. Detta är förstås en kraftig förenkling.

Begreppet ”helhetssyn” är vagt, men oavsett hur det tolkas är det ungefär lika lätt att finna exempel på bristande helhetssyn i österländerna som i västerländerna. Bivins berättar t.ex. om en amerikan som på 1880-talet uppsökte en traditionell kinesisk läkare.

Han blev chockad över att läkaren ställde diagnos och skrev ut recept utan att ens fråga honom vad han sökte för och vilka symptom han hade. Diagnosen ställdes helt och hållet utifrån pulsen, som i traditionell kinesisk medicin beskrivs mycket utförligt och anses ge en samlad bild av patientens hälsotillstånd.

Bivins ger ett belysande exempel på den medicinska orientalismen, d.v.s. det västliga idealiserandet av östlig medicin. Exemplet gäller tigerbalsam, en salva som uppges ha smärtlindrande egenskaper. Den tillverkas i Singapore och säljs i hela världen. I Asien säljs den med budskapet: ”Tigerbalsam är inte en gammal kinesisk blandning utan en modern effektiv produkt. ” I västvärlden säljs den däremot med budskap som det följande: ”Formuleringens ursprung kan spåras tillbaka till den tid då kinesiska kejsare sökte lindring för smärtor från spänningar som uppstod vid hovets möten och från det kejserliga haremets påfrestningar.”

Den stora frågan
För att begreppet ”alternativ medicin” ska vara tillämpligt måste det finnas en etablerad, förhärskande läkekonst som de alternativa lärorna kontrasteras mot. Så är det idag i västvärlden. Men bilden av en dominerande vetenskapligt grundad läkekonst som övriga riktningar gör uppror mot är bara giltig i de rikare delarna av världen. För en stor del av jordens befolkning är tillgången till behandling med vetenskapligt påvisad effekt ännu osäker eller rent av obefintlig.

Antingen finns det ingen klinik i närheten eller så är priset alltför högt. Det enda som finns att tillgå är då behandlingar av det slag som i västvärlden kallas ”alternativ medicin”. Bivins citerar Thomas Reardon, tidigare ordförande för det amerikanska läkarsällskapet AMA, som påtalade att uppemot 80% av jordens befolkning ”använder ’alternativ’ behandling som sin primära behandlingsmetod samtidigt som de kämpar för att få råd till västerländsk medicin”.

I ett globalt perspektiv handlar frågan om valet mellan behandlingsideologier om just detta. I ett humanitärt perspektiv är valet enkelt: uppgiften är att bryta alternativmedicinens dominans och ge människor tillgång till behandlingar med vetenskapligt påvisad effekt. Uppgiften försvåras tyvärr av att den verksamma medicinen i regel är avsevärt dyrare och mer komplicerad att administrera än den overksamma. AIDS-mediciner kostar mångdubbelt mer än flertalet overksamma preparat att tillverka, och starroperationer är avsevärt dyrare och svårare att genomföra än andeutdrivningar. I den situationen kan den ideologiska och pseudovetenskapliga propagandan för overksamma behandlingsmetoder ställa till med stor skada. Det har vi sett inte minst i Sydafrika, där flertalet HIV-smittade under lång tid bara hade tillgång till alternativmedicinska metoder. Nu håller detta monopol för alternativmedicinen på att brytas, och verksamma bromsmediciner blir tillgängliga för allt fler. Det är ett stort steg framåt.

Kampen mellan alternativmedicin och vetenskaplig medicin utkämpas till allra största delen i jordens fattiga länder. Varje steg framåt för att göra den vetenskapliga medicinen tillgänglig för jordens fattiga innebär en chans för människor att slippa onödigt lidande.

Sven Ove Hansson