Recension: Den som förnekar evolutionen går miste om mycket

SÅ GICK DET TILL. Bevisen för evolutionen. Richard Dawkins. Stockholm: Leopard förlag 2010, 432 s.

En lärare i latin och historia behöver inte börja sin undervisning med att slåss mot en hop okunniga och fördomsfulla historieförnekare som påstår att Romarriket aldrig funnits. En lärare i modern europeisk historia kan kanske konfronteras med politiska grupper som förnekar Förintelsen. Värst utsatta är dock biologilärare. När de vill lära ut livets bärande princip, evolutionen, och placera in människan i sitt biologiska sammanhang attackeras de inte sällan av kreationisterna, en energisk och väl finansierad grupp som inte bara förnekar att evolutionen ägt rum utan även hävdar att livet skapats av Gud för mindre än 10 000 år sedan, allt i den form vi ser i dag. Enligt dem är evolutionen en teori (i betydelsen obevisad hypotes) som måste dela undervisningstiden med deras alternativa idéer om skapelse och intelligent design.

Här i Sverige är detta inget stort problem. Motståndet mot evolutionsläran är föga utbrett. Men framför allt i USA är kreationismen stark och högljudd. Enkäter visar att 40 procent av befolkningen där avvisar evolutionen som förklaring till människans härkomst, en andel som endast minskat obetydligt under de senaste trettio åren. En liknande enkät gjord 2005 i Europa ger mer acceptabla resultat.

Den andel som anser att människan utvecklats ur tidigare djurarter varierar från 85% på Island till 49% i Lettland och Litauen. I Sverige är den 82%, men i Turkiet, som också ingick, bara 27%. Utvecklingsläran motarbetas aktivt i den muslimska världen, och tyvärr även i breda inflytelserika kretsar i USA.

Okunskapen om grundläggande biologiska begrepp är således förskräckande stor och visar ingen tendens till att minska. En som är djupt oroad av detta, och som aktivt arbetar för att höja kunskapsnivån, är evolutionsbiologen Richard Dawkins, författare till en mängd inflytelserika böcker om evolutionen och dess principer. Inför de oroväckande tendenserna har han funnit det angeläget att sammanställa bevisen för evolutionen, och han gör det i sin nya bok Så gick det till (2010, på engelska: The Greatest Show on Earth). Evolutionen och det naturliga urvalet som dess drivande kraft är, säger han, ett faktum bortom allt rimligt tvivel. Det är inte en teori i kreationisternas betydelse av spekulation, utan stöds av indicier så starka att de skulle kunna kallas bevis om inte sådana i strikt mening endast kan förekomma inom matematiken.

Dessa indicier har dessutom en enastående kraft, enkelhet och skönhet. Hur kunde det då dröja så länge innan människan fick upp ögonen för dem? Många omvälvande idéer om vår värld är betydligt äldre. Stora framsteg gjordes redan på 1500- och 1600-talen med Copernicus, Kepler, Galilei och Newton. Men både systematiseringen och teoribildningen inom livsvetenskaperna kom långt senare.

Religionen var givetvis en återhållande faktor, men det gällde även för de övriga naturvetenskaperna. Dawkins framhåller att kvarvarande reminiscenser av tidigare livsåskådningar kan ha hämmat tankarna. En sådan är Platons idélära som bygger på en strävan att upptäcka tingens sanna bild som vi endast vagt kan ana. Inom naturvetenskapen kombinerades tanken på en idealbild med arternas förmodade oföränderlighet. Man sökte djurets eller växtens essens och den variation som man trots allt observerade ignorerades som betydelselösa ofullkomligheter.

Men evolutionen och det naturliga urvalet bygger just på dessa små olikheter, deras ärftlighet och deras betydelse för sannolikheten att överleva. I det långa loppet kan de adderas till de mest häpnadsväckande resultat. Detta sker inte slumpmässigt, vilket skulle vara orimligt osannolikt, utan i kraft av det naturliga urvalets diskriminering som leder till ojämlik överlevnad och därigenom evolution. Ändå styrs förändringarna inte av någon plan eller design och har inget annat mål än överlevnad här och nu. Detta är något som många har svårt att acceptera.

En annan stötesten vid förståelsen av evolutionen är den gamla föreställningen om varandets trappa. Denna medeltida myt hade länge en fast förankring i människors tankevärld och kan fortfarande sprida förvirring. Enligt denna idé är allting i universum rangordnat; överst på trappan står Gud, därefter diverse himmelska väsen, under dem människan som i sin tur står över de olika djuren och så vidare stegvis nedåt. Naturligtvis är det vår hybris som placerat oss närmast den himmelska skaran. Evolutionen är ju alls inte inriktad på människan, hon är bara en av de grenar på livets träd som överlevt in i våra dagar.

Men det har även bakterier, daggmaskar, krokodiler och kvastfeningar.

I synnerhet rangordningen inom djurriket har vållat problem. Vad som är högre och lägre djur kan avgöras efter många slags kriterier; hjärnstorlek, kroppens komplexitet, antal gener eller genomets storlek. Men de ger olika resultat och hela idén kan ge upphov till absurda missuppfattningar. Kreationisternas uppfordrande frågor avslöjar deras okunskap. Var, undrar de, finns länkarna mellan trappans olika steg; en grodapa, en krokoanka? Dawkins avfärdar utan svårighet sådana monster. De har aldrig funnits; förbindelsen finns där grenarna en gång separerade från varandra. Varför har inte de primitiva djuren konkurrerats ut? Svaret är att djurens kroppsliga komplexitet förvisso har ökat sedan livets uppkomst, men komplexiteten är inte ett villkor för överlevnad. Trappan med sin rangordning ger ingen sann bild av evolutionen, den skapar bara förvirring och ger förnekarna tillfälle att framföra falska förväntningar.

Mycket har skett sedan Darwin gav ut The Origin of Species år 1859. Framför allt har molekylärbiologin, som han inte kunde känna till, öppnat nya världar för den biologiska forskningen. Ingenting som skulle kunna kullkasta hans grundtankar har framkommit: tvärtom har evolutionen och det naturliga urvalets inflytande kunnat bekräftas även på cell- och gennivå.

Flercelliga djur föds inte färdiga, de utvecklas – från en enda cell till miljontals, som bildar vävnader och organ.

Dawkins visar hur det kan tänkas gå till med exempel och sinnrika analogier som pappersvikning och starflockars beteende. Pappersvikningen, den japanska konstarten origami, visar att slutresultatet inte kan anas och på intet sätt återspeglas under arbetets gång. Detsamma gäller embryots utseende under olika stadier. Stararnas flygövningar då de inför flyttningen samlas i stora flockar styrs inte av någon ledare eller instruktör. Varje fågel följer bara den bana som den lokala situationen kräver. Samma sak sker också bland cellerna under fostrets utformning.

Embryoutvecklingen styrs av generna i vårt genom, av vårt DNA. Men informationen i DNA är ingen byggnadsritning som kan avläsas direkt. Det går inte att från ett djurs kroppsgestalt rekonstruera dess DNA. I stället är genomet ett recept för en stegvis utveckling, där självmontering är ett framträdande drag. Varje del av kroppen växer fram på sitt eget sätt i ett samspel mellan arvsanlagen och den lokala cellmiljön. Det liknar inte uppförandet av ett arkitektritat byggnadsverk utan mera den spontana tillblivelsen av en myrstack eller ett termitbo. För vem har Dawkins skrivit sin bok? Eftersom han diskuterar alla de typer av indicier som redan Darwin använde på sin tid – husdjursavel, geologi och fossil, biogeografi och djurens skelettvariationer – och för fram dem till de senaste forskningsresultaten har boken intresse för alla som ser evolutionen som livsvetenskapernas centrala tema.

Men hans egentliga avsikt är att väcka ett bredare intresse. Han vill visa hur fast vetenskapligt förankrad evolutionsläran är, men också hur vacker visionen av en värld i ständig föryngring är med sina ”oändliga former, enastående vackra och föränderliga”, som Darwin själv uttryckte det.

Hur mycket mindre inspirerande är inte den stagnerade hierarkiska skapelse som kreationisterna vill sätta i dess ställe. Den stora andel av befolkningen som förnekar eller är ovetande om evolutionen går miste om mycket.

Det är här tvivlen inställer sig. De redan övertygade kommer att glädjas åt Dawkins eleganta, kunniga och entusiastiska framställning, men hur skall han nå de övriga, dem som skulle övertygas? För detta behöver han hjälp från andra i samhället; lärare, museer, media, ja alla med intresse för hur naturen fungerar. Man kan bara hoppas att denna bok skall nå och övertyga fler om hur det verkligen gått till.

Marianne Rasmuson Professor emerita i genetik, Umeå universitet