Debatt: Psykologins konsensus talar mot fortsatt parapsykologisk forskning

Vi är glada att Adrian Parker ser sig som skeptiker. Tyvärr lär han nog uppfatta oss som fnysare. Det är intressant att han har en professur med sikte på att utforska något om vilket han säger sig inte vara säker på om det finns eller ej.

Det vore svårt att tänka sig inom andra akademiska områden. Av hans inlägg framgår dock att han tycker det verkar finnas något där. Sedd som en del av psykologin är den parapsykologiska forskningen ett litet fält vars medverkande har åsikter som ligger långt ifrån den professionella konsensusuppfattningen. Men att över huvud taget räkna det till psykologin kan ifrågasättas.

Parker nämner att parapsykologins andel av den psykologiska finansieringskakan krymper sedan årtionden. Och krympningen påminner om förändringen i storlek hos de effekter fältet vill studera om man ser tillbaka på lite längre sikt. Ju bättre designade och genomförda försöken blir, desto mindre blir de föregivna krafterna. De gömmer sig i en krympande felmarginal, och området präglas numera alltför ofta av tveksamma statistiska beräkningar där man söker med ljus och lykta efter mönster i gigantiska datamängder. En överväldigande majoritet av världens akademiska psykologer tar därför avstånd från uppfattningen att parapsykologiska företeelser skulle finnas.

Till skillnad från bilden av en ryggdunkande forskarvärld, där motstridig kunskap motarbetas, så är verkligheten snarare en ständig kamp för att vara den som hittar de nya rönen och motbevisar sina forskarkollegors teorier. Dessutom vore rimligen företag, militären och andra stora organisationer snabba med att framgångsrikt utnyttja parapsykologiska förmågor för sina egna syften. Men att hitta riktiga belägg som bevisligen handlar om något annat än välvilliga tolkningar av statistiskt brus i studier som har kunnat upprepas av andra forskare har ju visat sig vara svårt, för att uttrycka sig milt. Detta är också ett område där metodernas kvalitet och forskarnas objektivitet internationellt sett varierar en hel del.

Den tidigare parapsykologiforskaren Susan Blackmore har, bl.a. i en intervju i den svenska podcasten Skeptikerpodden, berättat hur hennes kamp för att med bästa tillgängliga metoder hitta bevis för fjärrsyn drevs av ett ständigt hopp om att bevisen fanns ”bakom nästa hörn”. Eller nästa. Eller nästa. Hon gav till sist upp ESP-forskningen efter att ha tvingats konfronteras med att resultaten uteblev. Många andra, bland annat den svenska psykologiforskaren Joakim Westerlund, har gjort samma resa. Många av dem som stannar kvar inom fältet, om än definitivt inte alla, är dock true believers.

Ett vetenskapligt synsätt innebär ju att försöka granska resultaten så objektivt som möjligt i stället för att leta efter bevis för den teori man föredrar. Och att acceptera faktum när beläggen för själva grunden inom det område man är verksam inom i princip saknas.

Psykologin är ett område där forskningen är avgörande för att kunna förstå och hjälpa andra människor. Det krävs pengar för att förstå hur hjärnan fungerar, hur man utvecklar effektiva terapier och många andra områden som är avgörande för samhälle och individ. I Adrian Parkers tjänstebeskrivning står att han får studera parapsykologi – men han måste inte. Det vore nog ett mera fruktbart bruk av offentliga medel om han, och lundensaren Etzel Cardeña som har en liknande tjänst, övergick till att forska inom professurens andra huvudfält, medvetandeforskning. Vi vet att människor med medvetande existerar, och att medvetandet alstras i hjärnan, men hur det egentligen fungerar är föga känt.

Martin Rundkvist, arkeolog, ordförande VoF
Maria Berglund, psykolog, styrelseledamot VoF