Recension: Engagerande om märkliga upplevelser

PARANORMALITY Why We See What Isn’t There.  Richard Wiseman. Macmillan 2011.  340 s.  

Det är lika bra att jag säger det med en gång: jag gillar verkligen Richard Wisemans bok Paranormality. Många av de psykologiexperiment han berättar om har länge hört till mina favoritexperiment, och några som jag inte hört om tidigare har nu blivit till nya favoriter. Jag kan också erkänna att jag är svårt förtjust i den sortens engelska och akademiska humor som Wiseman alltid brukar visa prov på i sina böcker och föredrag.

Richard Wiseman är professor i psykologi vid University of Hertfordshire. Första gången jag kom i kontakt med honom var när jag 1997 deltog i en parapsykologisk världskonferens. Det var i Brighton och Wiseman var värd för konferensen. Jag fann det mycket sympatiskt att en person som var så uppenbart skeptisk till att det skulle finnas några parapsykologiska fenomen anordnade konferensen, deltog i debatten och hade gjort mängder med parapsykologiska undersökningar som publicerats i parapsykologiska tidskrifter. Som många andra skeptiker som engagerat sig i parapsykologi har Wiseman en bakgrund som illusionist/magiker. Han doktorerade under Robert Morris som då hade en professur i parapsykologi i Edinburgh. Wiseman tycks alltid ha varit mycket förtjust i offentlig uppmärksamhet. På hans webbsajt kan man läsa att han är den brittiska psykolog som är mest citerad i media och att han är världens mest följda psykologiforskare på Twitter. Hans forskning har förutom parapsykologi handlat om ”turens psykologi” och om humor.

Paranormality handlar om paranormala företeelser som spiritism och sanndrömmar, och om hur dessa kan få sin naturliga förklaring, ofta med hjälp av psykologiska teorier. Boken är tjock, men det är ganska lite text på varje sida så den totala textmängden motsvarar bara cirka fyra normalstora nummer av Folkvett. Som brukligt i Wisemans böcker innehåller boken många hands on-demonstrationer och experiment som man kan göra själv och som illustrerar något psykologiskt fenomen som Wiseman berättar om. På det stora hela uppskattar jag detta grepp. Forskning handlar mycket om att se, höra, känna, smaka och lukta på världen och det är ju först när man själv plockat isär apparaten och sedan satt ihop den igen som man verkligen kan känna att man förstår hur den fungerar. Jag tror att dessa demonstrationer inte bara ökar förståelsen för psykologiska fenomen och teorier utan även gör det hela så mycket roligare och mer engagerande. Tyvärr är det inte alltid demonstrationerna funkar. Själv blev jag bland annat besviken för att jag utan svårighet lyckades se skillnaden mellan två bilder som tydligen skulle vara svåra att särskilja.
Lite här och var i boken finns också länkar till video- och ljudklipp. Länkarna är dels i vanlig text som man själv kan knappa in i sin webbläsare och dels så kallade QR-taggar. Om man riktar sin smartphone mot någon av de sistnämnda dirigeras man automatiskt till rätt plats, vilket fungerar alldeles utmärkt. Som exempel på detta material kan läsaren av denna recension själv lyssna till en intressant intervju med Caroline Watt som forskar i parapsykologi i Edinburgh genom att gå till www.richardwiseman.com/paranormality/CarolineWatt.html.

En av de första sakerna Wiseman tar upp är hur man med så kallad cold reading kan övertyga främlingar att man vet allting om dem. Jag tycker att Wisemans redogörelse är roligare än andra som jag läst tidigare, antagligen eftersom Wiseman så tydligt kan koppla de olika metoderna till psykologiska teorier och experiment. Exempelvis tar han under rubriken Flattery will get you everywhere upp egocentric bias och berättar om två klassiska undersökningar. I den ena fick varje hälft i ett antal äkta par individuellt ange hur stor procentandel av hushållsarbetet som han/hon utförde. När man summerade andelarna inom varje par översteg summan nästan alltid 100%. I den andra visade man att 94% av befolkningen anser att de har en humor som är bättre än genomsnittet.
Därefter redogör Wiseman för några av de bisarra försök att väga och fotografera själen som gjorts. Själen har visat sig väga 21 gram och grodors själar har på fotografier visat sig anta samma form som fysiska grodor. (Alternativt handlar det om att när lungorna inte längre kan kyla ner blodet så ökar svettningen, respektive en kombination av väldigt livlig fantasi och smuts på kameralinsen.)
Wiseman berättar om det psykologiska problemet hur vi utifrån olika sinnesintryck konstruerar en upplevelse av att vi befinner oss i våra kroppar. Som läsare slås man av att det ju är inside-body experiences som är det riktigt intressanta problemet. Out-of-body experiences är också intressanta, men bara för att de kan belysa inside-body experiences. I samband med detta redogör Wiseman förstås för gummihandsillusionen. Den har jag själv fått uppleva. Jag använde en kompis hand (som för övrigt tillhörde Årets folkbildare 2007) i stället för en gummihand – det går lika bra – och ögonblicket då jag plötsligt upplevde det som att min kompis hand var min egen hand, kommer jag aldrig att glömma. Det var en helt otrolig upplevelse.

I ett lite väl långt avsnitt berättar sedan Wiseman om James Hydric, som påstod sig ha en psykokinetisk förmåga med vilken han exempelvis kunde vända blad i öppna böcker. Själv tyckte jag detta avsnitt, liksom det följande om hur man böjer skedar med tankekraft, var något mindre engagerande än boken i övrigt. Riktigt fascinerande är det dock när Wiseman berättar om världshistoriens allra första vittnespsykologiska experiment som utfördes redan 1890 i samband med arrangerade seanser.
Därefter följer ett kapitel om spiritismens uppkomst. Jag har flera gånger tidigare läst om hur systrarna Fox genom att knäppa med lederna och andra trix lyckades lura en hel värld att de kunde kommunicera med de avlidna. Men Wiseman sätter in historien i ett sammanhang (där industrialismens och vetenskapens framsteg allt mera trängt undan traditionella religiösa föreställningar) och gör berättelsen mer levande och engagerande än jag sett den framställas tidigare.

Wiseman tar även upp psykologiska teorier och fynd som skulle kunna förklara varför folk tror på spöken. Vi får bland annat läsa den fascinerande historien om hur den fattige postdoc-psykologen Eugene Aserinsky av en tillfällighet upptäckte REM-sömnen, den fas i sömncykeln som är mest förknippad med drömmar och som brukar åtföljas av ögonrörelser – Rapid Eye Movements – och ett karakteristiskt mönster i EEG. Men även om ett mindre lyckat experiment som Tony Cornell utförde. Genom att spöka ut sig i vita lakan och smyga runt på nätterna i mörka parker och kyrkogårdar i Cambridge och sedan intervjua förbipasserande ville Cornell studera ögonvittnesuppgifter i samband med spökupplevelser. Problemet var bara att nästan ingen lade märke till honom så han lyckades bara få ihop två intervjupersoner. Den ena trodde det var frågan om något konstprojekt och den andra trodde han var en galning.

Till de misslyckade experimenten måste även Michael Persingers hjälm räknas. Persinger menar att upplevelser av spöken kan utlösas av variationer i extremt svaga elektromagnetiska fält (exempelvis det jordmagnetiska fältet). För att pröva detta konstruerade han en hjälm där dylika elektromagnetiska svängningar kunde framkallas. Senare har Persinger rapporterat om de mest fantastiska upplevelser som hans försökspersoner haft sedan de utrustats med denna hjälm. När Pehr Granqvist med medarbetare (bland annat Dan Larhammar) prövade hjälmen på sina försökspersoner rapporterade även de märkliga upplevelser och tre av dem hade till och med mycket intensiva andliga upplevelser. Problemet är att magnetfälten i hjälmen bara var aktiverade för hälften av dem och att det inte fanns någon skillnad i upplevelserna hos dem för vilka hjälmen varit igång jämfört med dem för vilka hjälmen varit avstängd. Frågan är om inte detta, att man med så enkla medel kan suggerera människor till att ha riktigt märkliga upplevelser, är ännu häftigare än om upplevelserna hade framkallats av elektromagnetiska fält.

Kapitlet därpå börjar med en i min smak lite väl utförlig berättelse om en person som i slutet av 1800-talet turnerade som the world’s first mind-reader och som visade sig utnyttja folks ideomotoriska rörelser. Sedan får vi, liksom all världens psykologistudenter, lära oss om kloke Hans, hästen som kunde räkna. Om hästens lärare exempelvis frågade ”Hur mycket är 2+3?” svarade Hans med att stampa fem gånger i marken. Kloke Hans behärskade alla fyra räknesätten och kunde även svara på andra typer av frågor, som hur mycket klockan var. En statlig kommission tillsattes och kunde visa att Hans läste av signaler som hans tränare omedvetet gav ifrån sig och som gjorde att han förstod när han hade stampat klart. Wisemans berättarkonst och humor kommer här verkligen till sin rätt, så även om man har hört om Kloke Hans förut är avsnittet klart läsvärt. Erfarenheterna från Kloke Hans ligger bakom användandet av dubbelblind design i dagens psykologiska och kliniska experiment, och Wiseman berättar också något om mer moderna undersökningar av försöksledareffekter. Här kunde han gott ha broderat ut texten lite mera. 

Därefter berättar Wiseman om sanndrömmar med historiska exempel och förklarar varför dessa är så vanliga. Vi får bland annat lära oss att redan Aristoteles försökte reda ut sanndrömmarnas natur och att sådana drömmar är ganska vanliga. Ungefär en tredjedel av befolkningen har någon gång upplevt en sanndröm och folk tar ofta sanndrömmar på stort allvar. Wiseman visar sedan ganska pedagogiskt hur dessa upplevelser kan förklaras med vad vi vet om drömmar, minnet och folks (o)förmåga att bedöma sannolikheter.

Först mot slutet av boken ger sig Wiseman mer direkt på den viktigaste frågan av alla: hur kan det komma sig att vi människor tror på så mycket konstigheter? Förklaringen, menar Wiseman, ligger i människans fantastiska förmåga att upptäcka mönster och regelbundenheter. Det är denna förmåga som fått oss att utröna naturens principer så till den milda grad att vi kunnat gå omkring på månen, men det är också denna förmåga som får oss att tro på spöken. Rent evolutionärt är det ju förstås också så att det är bättre att övertolka det vi ser och hör och tro att det smyger omkring en tiger i buskarna än att missa tigern och bli uppäten.
Boken avslutas slutligen med ett avsnitt kallat The instant superhero kit, där Wiseman går igenom några trolleritrick och demonstrationer som man kan använda för att imponera på sina vänner.

Som sagt tycker jag om denna bok och kan verkligen rekommendera den. Det innebär dock inte att den är helt utan brister. Den tidigare nämnda luftigheten i layouten är en. Normalt tycker jag om sådan layout, men här går det lite för långt. Man hinner knappt uppfatta vad man läst förrän det är dags att vända sida igen. Och då det även finns en viss luftighet i innehållet – med många underhållande anekdoter och sidospår – blir det svårt att få överblick och se någon tydlig röd tråd. Man skulle nog kunna läsa kapitlen i vilken ordning som helst utan att behöva förlora något av läsbarheten, och det är en svaghet.

Några av demonstrationerna, som exempelvis hela avsnittet The instant superhero kit, känns som att de finns med lite som ett försäljningsknep. Och mycket riktigt, när jag nu vänder på boken ser jag att det på omslagets baksida står Convince complete strangers that you know all about them – något som Wiseman går igenom i nämnda avsnitt. Själv hade jag föredragit att han i stället ägnat utrymmet åt att berätta lite om den mer moderna forskningen kring paranormala upplevelser och till exempel eventuella kopplingar till hjärnhalvelateralisering eller hjärnans dopaminreglering.

Joakim Westerlund
Docent och universitetslektor i psykologi,
Stockholms universitet