Vem är jude?

Peter Olausson bjuder på ett utdrag ur sin nya bok Tredje rikets myter.

När Hitler blev Führer och Tyskland nationalsocialistiskt blev en av partiets huvudfrågor i ett slag rikets angelägenhet. Vem var tillräckligt judisk för att vara jude? Nazisterna hade i åratal utmålat judarna som den stora fienden, men aldrig formulerat någon definition eftersom ingen frågat efter en sådan.

Om man ska ta flera rasbiologer på de ord som de aldrig omsatt i handling så räcker minsta inslag för att saken ska vara klar. Den synen verkar också ha delats av flera nazister som övervägt frågan. Men den definitionen är inte bara förfärlig utan oanvändbar, även i teorin. Samtidigt drevs frågan till sin spets, inte minst av den uppdämda aggressionen hos skaror av brunskjortor som väntat på den nationella revolutionen. Nu var det de som bestämde vem som var jude. Partiets huvudfråga blev föremål för godtycke. Situationen måste lösas.

Som så många andra frågor hamnade den i byråkratin – det högeffektiva Tredje riket är en av de största myterna i sammanhanget. De som talade för mjukare bestämmelser gjorde det sällan av humanitära skäl, oftare av ekonomiska och diplomatiska för att inte tillfoga inrikes ekonomi och utrikes kontakter större skador än man tyckte var nödvändigt. Icke desto mindre skulle formuleringarna göras under stor brådska, med putsande in i det sista. Det är talande att Hitler undvek att ta del i slutdebatten.
Med tanke på att detta var en av nazisternas hjärtefrågor som de pratat om i alla år är deras hantering förbluffande, men samtidigt typisk: eftersom rasism inte bygger på vetande utan på känslor så är exakta definitioner av begrepp som ”arier” och ”jude” lika svårfångade och irrelevanta som exakta definitioner av skönhet och fulhet.
I september 1935, på rikspartidagar med frihet som tema, kungjordes Nürnberger Gesetze. Enligt Nürnberglagarna hamnade varje tysk i en av fyra klasser: tyskblodig, Mischling ”korsning” av första eller andra graden, eller jude.

• Om du har tre eller fyra judar bland dina far- och morföräldrar så är du jude.
• Om du har en jude bland dem så är du Mischling av andra (lägre) graden.
• Om du har två judar bland dem får du gå igenom följande lista:
• Om du var medlem i en judisk församling den 14 november 1935 eller senare så är du jude.
• Om du var gift med en jude den 14 november 1935 eller senare så är du jude.
• Om dina föräldrar var gifta den 30 september 1935 eller senare och en av dem är jude, så är du jude.
• Om dina föräldrar inte var gifta och du är född den 31 juli 1936 eller senare och en av dem är jude, så är du jude.
• Om inget av dessa kriterier gäller dig så är du en Mischling av första graden.

Detta på alla sätt förryckta regelverk avgjorde vilka anställningar man kunde få, vilka man kunde gifta sig med, om man kunde besöka offentliga bibliotek och badstränder… Många begränsningar verkar bisarra även med nazistiska mått, som förbudet mot att köpa lotter (utfärdat 1 augusti 1939). Även tidigare blev långt dystrare konsekvenser vanliga.
Var kommer då den faktiska rasbiologin in? Den som delade upp folk i kortskallar och långskallar, som mätte näsryggar och jämförde örsnibbar o.s.v. Rasbiologin klassificerade folk utifrån yttre kännetecken, men det gjorde inte Nürnberglagarna – de studerar bara släktträd, och så några godtyckliga datum.

”En blond jude är också en jude. Ja, det finns judar som har de flesta yttre dragen hos den nordiska rasen, men som icke desto mindre har ett judiskt sinne [jüdischer Wesensart]. Den nationalsocialistiska statens lagstiftning gör därför rätt i att inte definiera judar efter yttre raskännetecken utan efter härstamning.”
Fritz Lenz (1935)

Professor Lenz var en av landets ledande rasbiologer och omsider partiansluten nazist. Inte ens han fick ihop någon rasbiologisk klassificering av judarna. Hans kommentar om ”blonda judar” torde ha tagit emot, då den innebar ett underkännande av hans egen disciplin på ett av få områden där dess tjänster efterfrågades.
Hade man inte tillräcklig pseudovetenskaplig huvudvärk med att dra gränser som inte finns så kvadrerades problemet när riket började expandera på allvar, och man fick miljoner nya invånare av olika raser, underraser och typer som väntade på att klassificeras. I Polen hade ett antal olika listor med delvis olika besked gått ut innan Himmler lanserade den ”tyska folklistan”, där polska medborgare delades in i folktyskar, tyskspråkiga, förtyskade och återtyskade. Här definieras tyskhet utifrån släktträd och i viss mån åsikter; den högsta graden krävde att man uppvisat en positiv inställning till Tredje riket före 1939. Mer rasbiologisk än så var inte heller denna lista, ej heller motsvarigheterna i andra ockuperade områden.
En av de få personer som Hitler verkligen beundrade var Karl Lueger, borgmästare i Wien före första världskriget. Vid ett tillfälle formulerade denne sin alexandrinska syn på den gordiska rasfrågan: ”Vem som är jude, bestämmer jag!” Enklare och ärligare ”rasbiologi” kan knappast tänkas, då den till skillnad från de omständliga skallmätarna eller absurt godtyckliga Nürnberglagarna erkänner att det inte handlar om att ens försöka förhålla sig till verkligheten. Rasbiologin är en pseudovetenskap, men nazistisk rasism är inte ens det.