De bosniska pyramiderna

Peter Olausson beskriver mannen som gick upp för ett berg och ned för en pyramid.

Nordväst om Sarajevo, huvudstad i Bosnien-Hercegovina, ligger Visoko. Staden har ett rikt historiskt förflutet med lämningar ända från stenåldern. Många av dem härrör från det medeltida bosniska kungadömet där staden var en av huvudorterna. Särskilt intressant för medeltidsarkeologerna är berget Visočica, på vars topp en fästning byggdes på 1300-talet.

Även på långt håll inser man varför någon skulle vilja bygga just där. I den kuperade trakten dominerar berget synfältet, inte så mycket för sin höjd som för sin form. Från dessa trakter kommer Semir Osmanagić. Han föddes 1960 i Zenica en bit bort och växte upp i Sarajevo.

När kriget kom flyttade han till USA (han använder ofta sitt amerikaniserade förnamn Sam) där han omsider grundade ett företag. Affärerna gick förträffligt. Så småningom fick Osmanagić tid och råd att ägna sig åt sina djupare intressen: Han gav sig ut i världen för att med ett öppet sinne utforska de äldsta civilisationerna.

Som en modern Indiana Jones (hatten är alltid med) åkte han runt till Anderna, Kina, Egypten med flera ställen, men framför allt till mayaindianernas land på Yucatánhalvön. Resultatet blev två böcker, Alternativna povijest (2003) och The World of the Maya (2005). Båda finns på nätet (www.alternativnahistorija.com).

Bland de många och långa texterna finner man en världsuppfattning som har det mesta utom sans, förnuft och logik. Här hittar vi Atlantis, Mu och Lemurien, undervattensstäder, jättepyramider, utanför-kroppen-upplevelser, sädescirklar, Nostradamus, Roswell, Hitlers bas i Antarktis, projektet Stargate, och så vidare. Liksom den stora konspirationen, den som går ut på att världen egentligen styrs av frimurarna, Illuminati, Bilderberg med flera.

De flesta bitarna i denna pyttipanna torde vara välbekanta för läsare av Folkvett. Boken är inte ett originalverk utan ett urval, spännande godtroget allmängods, med en tendens åt arkeologiska ting, new age och politiska konspirationsteorier.

Hans andra bok, The World of the Maya, är inte så mycket klokare men åtminstone intressantare och definitivt läsligare — även om man inte ska vänta sig för mycket så är det här åtminstone en bok som Osmanagić tänkt ut och skrivit på egen hand. Ämnet är hans absoluta favoritcivilisation Maya. Till formen är det en reseskildring från Yucatán, med inflätade utläggningar om historia och filosofi, new age och några gliringar mot nämnda makthavare.

En grundläggande poäng att klargöra är att dagens så kallade mayaindianer inte alls var de riktiga Maya. Dessa anlände nämligen från Plejaderna till Jorden, närmare bestämt Atlantis, år 3113 f.Kr., då mayakalendern också börjar. När de ca år 900 e.Kr. lämnade Yucatán fortsatte indianerna, som utgjort ett sorts hunsat proletariat, att leva som de alltid gjort — det är detta som utgör ”maya rikets kollaps”. Fast några Maya dröjer sig visst kvar …

Osmanagić tillskriver denna utomjordiska härskarras praktiskt taget obegränsade kunskaper och förmågor. Skriftspråk och teleportering, ”energier” och ”frekvenser”, allt de tar sig för är genomsyrat av fulländning och allsmäktighet.

I själva verket är Maya en sorts universums kringvandrande hantverkare som färdas från solsystem till solsystem, ”kosmos urmakare vars uppgift är att anpassa Jordens frekvens efter solens vibrationer”. Detta kommer förresten att bli klart i december 2012, då deras femtusenåriga plan för den här planeten fullbordas. Men Maya beskrivs även som ett sinnestillstånd: en ande som lever i harmoni med de kosmiska processerna, något som vi alla kan bli.

Vi kommer att anta och utveckla deras briljant enkla och sofistikerade teknik som harmoniskt sammankopplar solens frekvens med våra psyken. Vi kommer att skapa ren planetär teknik och leva gott i små grupper […] under ett ljusflöde av kosmisk information. Och ett galaktiskt ljus kommer att upplysa oss och alla våra mysterier och göra det möjligt för oss att få svar.

Mayaboken gavs ut 2005. Samma vår åkte Osmanagić på besök till sina gamla hemtrakter. En museiföreståndare i Visoko bjöd honom dit för att ta en titt på deras pyramidala Visočica. När de gick uppför berget fick Osmanagić syn på ett annat, nästan lika pyramidformat berg tvärs över dalen. Genast kom han att tänka på arrangemanget med pyramider i par, en för solen och en för månen, som han sett under sina resor. Nu fick han sitt livs insikt: Bergen såg inte bara ut som pyramider — de var pyramider! Han utförde några preliminära tester och utgrävningar, i synnerhet på piramida sunca, ”solpyramiden” Visočica.

Han fann att sidorna var perfekt orienterade efter väderstrecken (vilket de inte är) vilket var ett bevis för att det är en byggd pyramid. Man grävde på måfå och hittade stenar man bedömde var tillverkade; eller åtminstone räta linjer och vinklar, jämntjocka skivor och putsade ytor. En geolog som följt med rapporterade som förväntat om ”anomalier” som omöjligt kunde vara naturliga och alltså var konstruerade.

Nyheten släpptes i oktober 2005. Sensationen var ett faktum. Redan från början var många detaljer osäkra, inte bara rörande den tänkta fornlämningens faktiska egenskaper (vilket man kan förvänta sig) utan även grundläggande data (vilket är mindre väntat). Hur hög menade till exempel Osmanagić att pyramiden var? Berget höjer sig över 200 meter ovanför den omkringliggande marken. Oftast framställs och framställdes det som en byggnad hela vägen från marken. Andra gånger talades det om en pyramid som var en 100 meter hög påbyggnad på ett naturligt berg. Och hur mycket byggnad var det? Huggen sten tvärs igenom eller ett naturligt berg som man justerat formen på? Den sistnämnda hypotesen fann många långt lättare att svälja, vilket verkar ha utnyttjats för att ge idén bättre spridning, för när de invigda talar är det en helt igenom byggd jättepyramid som gäller.

En talande detalj om höjden: Bergstoppen ligger över 700 meter ovanför havsytan. När pyramiden sades vara 700 meter hög var det en förväxling av måttsystem. Detta enkla fel levde länge kvar i rapporteringen, och finns fortfarande på flera pyramid-troende hemsidor.

Vad åldern beträffar är det naturligtvis svårt att göra en datering innan man utfört analyser. Det hindrade inte Osmanagić från att från början gå ut med flera olika uppgifter: pyramiden var 12 000 år gammal, eller från 12 000 f.Kr., eller 25 000 f.Kr…

Även om ”solpyramiden” fått mest uppmärksamhet identifierade Osmanagić från början även en ”månpyramid” som han ansåg vara mer av en trappstegspyramid. Dessutom hittade man i rask takt en ”drakpyramid”, ”kärlekens tempel” och ”jordens tempel”, liksom måhända ytterligare två (källorna är, typiskt nog, osäkra även om sådana uppgifter). Dessa perifera fynd är mindre och, vad viktigare är, mindre fotogeniska; de påminner inte ens om pyramider, oavsett vinkel.

Hur kunde de spridda stenåldersstammar, som ”etablerade” arkeologer visste att berätta fanns i området vid den tiden, utföra sådana ofantliga arbeten? Om man känner till Alternativna povijest vet man att sådana invändningar inte är några som helst problem för Semir eller för hans anhängare. De är tvärtom ytterligare bevis för högt utvecklade forntida civilisationer som utfört storverk för att sedan glömmas bort.

Robert Schoch besökte Visoko under 2006. Han är mest känd för sin uppfattning att den stora sfinxen är betydligt äldre än den etablerade egyptologin går med på, men han har även idéer om förhistoriska högkulturer, telepati, telekinesi … Ofta i kombination. Att denne andlige broder till Osmanagić skulle ta en titt på de nyupptäckta pyramiderna var väntat. Mindre väntat var att han efter sin granskning skulle döma ut dem helt. Schoch må vara en fantasifull dilettant inom arkeologi och historia, men han är åtminstone en kompetent geolog och paleontolog, och det var utifrån denna pålitligare grund han gav ”fynden” naturliga förklaringar. Som till exempel stenläggningarna, de som inte utgjordes av rektangulära stenar utan oregelbundna pusselbitar, som dock passade i varandra. Så omständliga stenhuggare har nog aldrig funnits. Däremot är företeelsen typisk för naturligt bildade stenlager som spruckit. Pyramidgrävare som kört fel skulle snabbt göra fantastiska fynd, för den ”huggna” sten de hetsar upp sig över på Visočica finns i hela trakten.

Vad den onekligen påfallande pyramidformen beträffar så är den ett typiskt exempel på en geologisk formation som på flera språk kallas flatirons, ”strykjärn”, efter en serie sådana nära Boulder, Colorado. Det finns flera bara i Sarajevo-Zenica-dalen. De pyramid-troende nämner inte ofta Schochs namn.

Annars är detta ett fenomen som fått många seriösa forskare att hålla sig borta från Visoko: Alla som kommit i minsta beröring med utgrävningarna kan upptäcka att de utmålas som varma anhängare. Stiftelsen rapporterar om rader av experter som blivit bergtagna av pyramidens magi. Vad de faktiska anhängarna betraktar visar sig deras vetenskapliga karat variera avsevärt. Ett enkelt exempel är Sara Acconci, utsedd till platschef och arkeologisk ansvarig, som kallats docent i arkeologi, vilket hon inte är. Mer avancerade exempel är när man i april 2007, för att ta ett stickprov, fick besök av en homeopat med doktorsgrad inköpt på ett ”centrum för världsfred” i Indien, liksom en tysk dam som skriver böcker om de beramade kristallskallarna (förfalskningar från 1800-talet eller senare), reiki, Atlantis med mera. Mönstret upprepas bland tillskyndare till projektet.

Sommaren 2006, när nyheten ännu var någorlunda färsk och oprövad, dök Ali Abdallah Barakat upp. Han sades vara expert på pyramider och dessutom utskickad från Kairo, underförstått med välsignelse från den Zahi Hawass som fram till Mubarak-regimens fall var landets absolut viktigaste arkeolog. Barakats beundran för de bosniska pyramiderna var sålunda ett intyg av bästa sort.

Eller? När Hawass tillfrågades konstaterade han att Barakat var geolog och inte visste någonting om egyptiska pyramider, och inte heller hade han med någon egyptisk arkeologisk myndighet att göra. Vidare avfärdade Hawass den så kallade solpyramiden som en ”uppenbar geologisk formation”, och idéerna som Osmanagić drev och drevs av var ”rena hallucinationer”. De pyramidtroende nämner inte heller Hawass namn särskilt ofta.

Kritiken som den beskrivs av pyramidanhängarna går ut på att etablerade forskare är avundsjuka och oförmögna att ta till sig den vetenskapliga revolution en högkultur i stenålderns Bosnien innebär. Kritiken som den faktiskt ter sig går inte bara ut på att en dilettant och drömmare fått med sig massor av godtrogna, utan främst på att projektet är skadligt. Bosnien är fattigt på pengar men rikt på riktiga fornlämningar, och behöver alla medel det kan få för att bevara och ta om hand om dessa. Istället lägger man stora pengar på ett pseudovetenskapligt projekt. Dessa glada amatörer bedriver dessutom sina utgrävningar på platser där man vet att det finns äkta fornlämningar, som därmed riskerar att förstöras.

Utöver ”pyramiderna” var en annan upptäckt, som från början fick mycket uppmärksamhet, de underjordiska tunnlarna. De befinner sig, enligt uppgift, på 5–25 meters djup. En ursprunglig höjd på uppemot 2,5 meter har av ansamlat grus och slam minskat till ibland så lite som 0,5 meter. De besvärliga och delvis riskabla utgrävningarna har inneburit att man efter flera år bara har kartlagt några hundra meter sammanlagt. (I rapporterna kallas de ofta, på ett typiskt överdrivet sätt, för ”labyrinter”.) I tunnlarna har man funnit ytterligare stenar som med oerhört god vilja kunnat tas för åtminstone delvis tillverkade föremål. Man har även hittat påstådda inskriptioner, och med hjälp av stalaktiter har man fått för projektet betryggande dateringar (även från Uppsala universitet, enligt Osmanagić) på flera tusen år f.Kr. Huruvida de är naturliga, utgrävda eller påbättrade naturliga är en öppen fråga (expertisen lutar åt det sistnämnda alternativet), likaså hur de använts, om alls; som gruvor, tillflyktsort under medeltiden eller tidigare, eller för den delen senare som av partisaner under andra världskriget eller nu senast under inbördeskriget? Eller alltihop? Följde man rapporteringen kunde man länge få intrycket att tunnlarna gick under eller genom Visočica. Så var inte fallet. Den viktigaste och närmaste tunneln ligger en kilometer från berget. Att de leder fram till ”pyramiderna” är enbart en hypotes, baserad på de tunnlar som finns vid pyramider i Egypten och Mexiko: Eftersom alla äkta pyramider har tunnlar, har ”solpyramiden” tunnlar.

I skrivande stund har pyramidprojektet en egendomlig status. Det har avfärdats fullständigt av all forskning värd namnet, inklusive bosniska arkeologer, historiker och geologer, som dock kämpar i klar motvind på hemmaplan.

Myndigheternas inställning varierar. Ansvariga ministerier är svala eller kallsinniga och den så kallade kommissionen för att bevara nationalmonument är mycket kritisk, men den aktuella kantonen (motsvarar län) och staden Visoko har åtminstone varit oerhört förtjusta och sponsrat med glädje — även om en avmattning kunnat ses de sista åren.

Media har definitivt tröttnat. På troende hemsidor och bloggar publiceras än idag bilder och filmer av frilagda stenar och utgrävda tunnlar. Öppensinnade vallfärdar till Visoko för att se och känna den fantastiska pyramiden, för liksom i Egypten är man påfallande ointresserade av andra än den största. Projektet har dessutom fått en mer specifik inriktning, nämligen att gräva ut pyramiden på ett sådant sätt att dess trappstegsform markeras.

Vi bryter igenom ett moln av negativ energi. Det måste vara klart före 2012, så vi kan ta emot den kosmiska energin från vår galax kosmiska centrum.

Semir Osmanagić i den pseudovetenskapliga tidningen Misterij, juli 2006

Då och då blir Osmanagić inbjuden till olika ställen för att prata om projektet, som i oktober 2011 till Linnéuniversitetet och i mars 2012 en turné till flera svenska städer. Helt oavsett vilken inställning de haft som gett honom uppmärksamhet så dokumenteras det av stiftelsen ”Arkeologisk park: Den bosniska solpyramiden” återigen undantagslöst som stöd och uppmuntran i korståget för sanningen. Samtidigt kritiserar man skarpt ”hatkampanjer” som drivs på Wikipedia och av det fåtal bloggare som fortfarande orkar kritisera det hela; dessa är mestadels arkeologer som ser att det inte är arkeologi och geologer som ser att det är geologi.

Många har tolkat ”pyramiderna” som ett sätt för Osmanagić att få uppmärksamhet, och för andra att tjäna pengar på souvenirer och turister. Sådant har naturligtvis bidragit. Men orsakssammanhangen torde vara djupare än så.

Ungefär hälften av alla bosnier är så kallade bosniaker, ett muslimskt folk som ser sig som ättlingar till landets medeltida adel. I det gamla kungarikets Visoko är nästan alla bosniaker – liksom Osmanagić. Även om han själv aldrig gjort en poäng av sitt ursprung och kanske inte ens nämnt det, så har han anhängare som är betydligt mer intresserade av sådana frågor, och mer än gärna tänker sig en fantastisk, hittills okänd, neolitisk bosniakisk högkultur.

Man kan förstå att många bosnier, även utan särskilda villfarelser i övrigt, ser det första ledet i Bosanske Piramida Sunca som det viktigaste. Solpyramiden blev också genast en patriotisk symbol. Ifrågasätter man pyramiden, ifrågasätter man Bosniens historia, och därmed Bosnien självt. Att sådana frågor är känsliga i ett land vars långa och blodiga historia hålls ständigt aktuell, och som så sent som 1992–1995 skakades av ett uppslitande krig, är en grav underdrift. Med tanke på allt detta är det solklart att Osmanagić försatt sig i en situation där han inte kan vika en tum ens om han insåg hur klena belägg han har för sina ”pyramider”.

Källor och lästips i urval
• www.semirosmanagic.com — officiell hemsida för Semir Osmanagić

• Le site d’Irna — en löpande kritisk granskning av en person som valt att vara anonym p.g.a. de många hotbreven

• Robert Schoch & Colette Dowell, ”Pyramid No More”, Sub Rosa, oktober 2006

• Anthony Harding, ”The great Bosnian pyramid scheme”, Archaeology, januari/februari 2007

• Colin Woodard, ”The Mystery of Bosnia’s Ancient Pyramids”, Smithsonian magazine, december 2009

• Bosnian Pyramid News Blog, bpblognews.blogspot.com