Harry Martinson, vetenskapen och folkbildningen

Martin Rundkvist, VoF:s ordförande, höll följande föredrag för Harry Martinson-sällskapet den 5 maj 2012.

Jag har fått förmånen att skriva dessa ord tack vare att jag är stolt ordförande i den förening som tilldelats Harry Martinson-priset 2012. Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF i dagligt tal) har ett aningen otympligt men förhoppningsvis klargörande namn. Vi är knappt 3000 personer som gillar att popularisera vetenskap. Närmare bestämt kan man kalla oss en vetenskapsvänlig motståndsrörelse. När homeopater avråder från vaccination, när spiritistiska medier i teve säger sig ha kontakt med folks avlidna familjemedlemmar, när astrologer och grafologer erbjuder sig att hjälpa till att gallra ansökningarna vid rekrytering av personal – då får de med oss att göra.

För åsiktsfriheten innebär ju inte att man har rätt att slippa bli emotsagd. Vi hyllar det kritiska tänkandet och det kritiska ordet. Vad Harry Martinson skulle ha tyckt om vår förening är oklart eftersom vi började vår verksamhet fyra år efter hans frånfälle. Men jag tror att han skulle ha uppskattat oss. Fast han skulle nog ha sett oss som lite för ickelyriska och förnumstigt jordbundna – och kanske alltför vetenskapsoptimistiska. Hur som helst var Martinson en vetenskapsvänlig poet som inte gillade att bli förd bakom ljuset. 1949 skriver han:

”Forskningen, vetenskapen, är livets största andliga triumf, ty där når människan utanför livet, genom att tanke och substans samarbetar i riktning mot en gemensam förklaring.”

Jag håller alltså gärna med prisnämnden om att VoF arbetar i Martinsons anda. Och för mig personligen är utmärkelsen särskilt glädjande av flera skäl. Till att börja med är jag själv livslång Martinson-entusiast, vilket började redan i lågstadiet när jag såg en talteateruppsättning av Aniara. Och därtill är jag inte själv naturvetare eller ingenjör: jag är arkeolog och ägnar mina dagar åt att brottas med balrogen för att dra fram forntidens underjordiska hemligheter i dagsljuset. Arkeologiämnet ligger inom humanistisk fakultet i Europa, inom samhällsvetenskaplig i USA, och har dagligen ett nära umgänge med naturvetare som gör specialistanalyser åt oss. Jag står därför yrkesmässigt med ett ben i vardera kulturen om vi anlägger Charles Percy Snows perspektiv. Och det gjorde Harry Martinson med. Med den här texten vill jag säga något om hans relation till vetenskapen och folkbildningen.

Folkbildning
Som arbetarförfattare från enklast möjliga bakgrund är Harry Martinson ett paradexempel på den klassiska folkbildningen. Han skriver 1935 i barndomsbiografin Nässlorna blomma,

”Ja, han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet.”

Med min egen jämförelsevis privilegierade bakgrund blir jag rörd av den här passionerade attityden till skolan och kunskapsinhämtandet, ja, erövrandet av kunskap. Jag var en gång gift med en lärare som hade (och har) samma passionerade hållning, och jag lärde mig hur viktig skolan verkligen är. Vi borde betala lärarna bättre än vi gör. Men ”folkbildning” är ett politiskt provokativt ord. Än idag förknippas det i viss mån med socialdemokratin och arbetarrörelsens bildningssträvanden. Och oavsett vilken politisk uppfattning man har är det lite synd, för ett starkt utbildningssystem som står öppet för medborgarna oavsett deras sociala bakgrund är ett grundkrav både för rikets krasst nationalekonomiska hälsa och för att demokratin skall fungera. Och inom den politiska högerflygeln är ju Folkpartiet känt för att man väljer lärare till riksdagsledamöter.

Folkbildning borde tillhöra den fond av gemensamma värderingar som alla partier är överens om. VoF är hur som helst en opolitisk organisation vars styrelse och medlemmar spänner över ett brett politiskt fält, gissningsvis jämförbart med svenska partisympatier över lag. Men folkbildningsbegreppet kan sticka en del i ögonen. Och även om man inte ser det som vänsterbetonat så kan det hända att man ser det som paternalistiskt, som en ansträngning att kontrollera medborgarnas tänkesätt. Om man därtill betänker att VoF:s kvartalstidskrift heter Folkvett så kan man förstå att vi provocerar våra meningsmotståndare. Någon har kallat vår hållning ”aggressivt normalvetenskaplig”.

Vetenskap och konst
Den unge Harry Martinson uppfattade naturvetenskapen kanske inte som aggressiv, men definitivt som utmanande. Han läste hungrigt om sin tids nya astronomi och fysik och såg dem som en lyrisk utmaning, en som poeter ännu inte antagit. Han hade en stark inre drift att ge den nya världsbilden poetisk form. 1938 skriver han:

”… den astronomiskt icke skolade människan [kan nu] mindre än någonsin känna sig hemmastadd i universums bottenlösa stjärngård. Hon har fått veta för mycket för att kunna återgå till det gamla, och för litet för att på ett övertygande sätt kunna bära med sig det nya astrofysiska i sin tanke, sitt synsätt, sin sång”.

Varken forskarna eller poetkollegorna tycks väl riktigt ha delat Martinsons uppfattning att detta var en viktig uppgift. Att Aniara senare mottogs så väl handlade snarare om det mycket konkreta atombombshot som Martinson behandlar där än om någon i lyrik omstöpt kvantfysik. För han hade själv egentligen inte någon folkbildande mission. Hans lyrik är inte didaktisk. Snarare är den dunkel och allusiv så till den grad att man nästan måste vara kvantfysiker själv för att förstå att Martinson ibland faktiskt diktar om sådant. Han kallar sig 1947 en ”förbindelsekarl mellan den moderna vetenskapens problemvärld och det fria tänkandets öppna värld av värderingar”, men han är uppenbarligen inte ute efter att undervisa publiken om det han lärt sig inom naturvetenskaperna. Han vill ”bära det med sig i sin sång”, han vill ”skapa sig fullgiltiga visioner av allts innehåll” – ambitioner och känslomässiga behov som inte är alldeles lätta att begripa, men som gav upphov till inspirerad lyrik.

Teknologiskepsis
Fastän vetenskapsvänlig blev Martinson med åren allt mera teknologiskeptisk. Han ville gärna veta hur universum är uppbyggt men han ogillade kunskapens industriella tillämpning. Tydligast framträder det i hans intensiva oro för atombomben. Och det är en delvis lyriskt grundad oro. Martinson är inte rädd för bomben enbart för att den kvantitativt sett är kraftig och sprider ett långlivat gift. Genom hans insikter i fysiken blir atombomben för honom också en metafysisk styggelse som bryter mot skapelsens ordning:

”Ett universum som hittills har arbetat slutet har blivit öppnat: dess hittills ofattbara konstitutionella insegel brutet.”I bedömningen av Martinsons hållning till teknologin bör vi hålla i minnet att han skyfflade kol i pannrummet på ångbåtar som ung, upplevde båda världskrigen och på sin ålderdom fick se månlandningarna på teve. Få generationer har genomlevt en sådan teknikstress som hans gjorde. Han var tidigt medveten om miljöförstöringen, och han ogillade det teknologiskt ökade tempot i samhället. I förhållande till de nya teknologiskt betingade massmedierna uppvisar Martinson 1955 en aningen snorkig kulturidealism som ställer hans egen lyriska sensibilitet mot en föregiven massornas dumhet. Inte så klädsamt hos ett före detta sockenbarn, kan man tycka.

”Man kan säga att tekniken slår och är populär i den mån den kan vara underhållande. De konstnärliga riskerna i form av motivupprepning, utspädning av kulturarvet i den stora nöjeskitteln och ett bortfall av de tysta värdena tänker den stora publiken inte ett ögonblick på så länge tekniken kan trolla. … det väsentliga i teknikens väsen [är ändå] det osynliga, dvs vårt mått av andlig förmåga att besjäla tekniken och på så sätt levandegöra drömmen om människan. … Att döma av människornas obenägenhet att söka efter djupare och tystare källor inom sig själva, ser det dock tyvärr ut som om människorna tror att de inga har.”

Detta avståndstagande från det underhållande och populära för in på Martinsons relation till science fiction.

Science fiction
Vid ett möte i De Litterära Sällskapen för kanske 20 år sedan talade jag med en styrelseledamot i Harry Martinson-sällskapet och mötte en avgjort besvärad inställning till science fiction. Damen i fråga ville inte riktigt gå med på att Martinson skrev i den genren eller hade något intresse för den. Som jag förstår den här hållningen handlade det om att hon liksom Martinson själv såg en viktig skillnad mellan sensibel finlitteratur och underhållningslitteratur för massorna, och hon var angelägen om att hålla sin författares produktion inom finlitteraturens råmärken. Själv är jag estetisk relativist och godkänner inte den här distinktionen mellan finlitteratur och underhållningslitteratur annat än som litteratursociologisk iakttagelse. Jag tycker om bra science fiction och bra finlitteratur. Sett från mitt perspektiv har alltså vi som gillar Harry Martinson ingen anledning att skämmas för att acceptera att Aniara är ett diktverk i sf-genren – ett av de bästa, faktiskt. Och så accepterades verket faktiskt av Martinson själv såväl som en samstämmig kritikerkår.

Med tanke på varifrån Sverige mottog sf-impulserna i stort under 30- och 40-talen, the Golden Age of Science Fiction, så bör de sf-författare som Martinson läste ha varit amerikaner. Från 1954 läste han översatta sådana i novelltidskriften Häpna!. Han kan redan från 1946 också ha hämtat sf-ideer i andra hand från ASEA-ingenjörerna i föreningen Atom-Noak i vilken han var adjungerad. Och det leder kort tillbaka till mitt första tema här, folkbildningen. Själva termen science fiction hittades på av tidskriftsredaktören Hugo Gernsback. 1908 började han ge ut en kombinerad postorderkatalog och tidskrift om amatörradio, och med åren blev inslaget av noveller allt starkare. Gernsback uppmuntrade sina författare att skriva skönlitterärt med en ordentlig dos av naturvetenskaplig och ingenjörsmässig sakprosa så att de ofta unga läsarna fick lära sig något (och helst blev inspirerade att beställa en radiobyggsats). Det är bakgrunden till termen: science fiction skulle vara spännande skönlitteratur som lärde läsarna naturvetenskap. Det blev så populärt att själva postorderverksamheten snart blev mindre viktig. 1926 startade Gernsback så världens första specialiserade science fiction- tidskrift, Amazing Stories.

Än idag suckar sf-läsare över att figurer hos lite sämre sf-författare titt som tätt tenderar att hålla små föreläsningar i tekniska ämnen, en tradition som går raka vägen tillbaka till Gernsbacks radiobyggsatskatalog. Men folkbildning var det faktiskt i all enkelhet. Och fastän Aniara inte vänder sig till en lika bred publik så har boken en liknande folkbildande, eller kanske snarare folkvarnande, ambition.

Vanvett och poetisk sensibilitet
Författaren Harry Martinson var en produkt av arbetarrörelsens folkbildningsideal, en varm vän av vetenskapen och en motståndare till ohindrade teknologiska tillämpningar. Han konsumerade gärna populärvetenskap men producerade den inte själv. Han hade en helt annan lyrisk-mystisk dagordning som gick ut på att mer för sig själv begripliggöra saker i termer som läsaren inte alltid kan förstå. Stefan Sandelin skriver 1989:

”Som tänkare är Martinson förvisso ingen akademisk systematiker. Hans associationer är djärva, hans slutsatser ibland förbluffande men hela tiden befinner man sig i smittsam närhet av ett glittrande infallsrikt och för det väsentliga hela tiden öppet intellekt. Kanske är just en viss brist på den av samtiden anbefallda logiska stringensen i själva verket förutsättningen för den gränsöverskridande, insiktsfulle, verkligt nyskapande diktaren.”

Det här för tankarna till ett berömt yttrande av den tämligen förvirrade franske tonåring som är den modernistiska lyrikens portalfigur – en andlig förfader till Martinson själv. Arthur Rimbaud skriver 1871:

”En poet gör sig själv till en visionär genom en lång, gränslös, och systematisk oordning av alla sinnen. … han blir alla människor: den store invaliden, den store brottslingen, den store förtappade – och den störste av vetenskapsmän! För han uppnår det okända! Eftersom han har odlat sin själ – som redan var rik – mer än någon annan! Han uppnår det okända, och om han då förlorar förståndet och inte längre kan begripa sina syner så kommer han ändå åtminstone ha sett dem!”

Och det kommer mig att tänka på en av de få komiska episoderna i Nässlorna blomma, där arme övergivne lille Martin får en bok av en snäll kvinna. Pojken är själsligt skör och dras med psykotiska episoder, och Martinson kommenterar torrt att Lewis Carrolls psykedeliska Alice i Underlandet inte precis var den lämpligaste läsningen för honom. Men när är det sedan som Martinson uppfinner ordet ”aniara”? Jo, när han skall transponera inledningsraderna i en nonsensdikt ur den andra boken just om Alice. Och han gör det i samband med ett resonemang efter Arthur Eddington om hur man skall namnge naturvetenskapens ickeintuitiva storheter.

”… the slithy toves Did gyre and gimble in the wabe”
”de löjande klomenarerna gölja och vanja genom aniara”

I umgänget med Martinsons vetenskapsnära texter slås jag framför allt av det starka uttrycksbehovet och driften till lyrisk omformulering. Liksom Roy Batty, den syntetiska människan i Ridley Scotts film Bladerunner, säger Martinson till oss, ”I’ve seen things you people wouldn’t believe”. Och han berättar för oss om dem på ett språk vi knappt kan förstå. Men vi kan njuta av det.

Noter
1. H.M., Vi måste äntligen lyssna, i Vi 1949:1, cit. efter Kring Aniara, Lund 1989, s. 50.
2. C.P. Snow, 1959, The Two Cultures, Cambridge University Press.
3. H.M., 1935, Nässlorna blomma: berättelse, Stockholm.
4. H.M., Stjärnsången, i Vintergatan 1938, cit. efter Kring Aniara s. 13.
5. T. Hall, 1961, Vår tids stjärnsång: en naturvetenskaplig studie omkring Harry Martinsons Aniara, andra upplagan, Stockholm, s. 23.
6. H.M., Uranium, i Ergo 1947:15, även Kring Aniara, s. 40.
7. H.M., Fakta och sanning, i Aftontidningen 1947-01-25, cit. efter Kring Aniara, s. 36.
8. H.M., Biologien och konsten, i Horisont, Litterär kalender, Våren 1941, cit. efter Kring Aniara, s. 27.
9. H.M., Kring ett samtalsämne, i Vecko-Journalen 1945:33, cit. efter Kring Aniara, s. 34.
10. H.M., Tekniken och själen, Daedalus 1955, Tekniska museet, 50 FOLKVETT 2012:3 cit. efter Kring Aniara, s. 59–60.
11. T. Hall, 1961, Vår tids stjärnsång, s. 38–40; J. Määttä, 2006, Raketsommar, Lund, s. 132–141 m. ref.
12. D. Hedman, 1996, Bland fonoglober och Yessertuber. Aniara som science fiction, Fiktionens förvandlingar. En vänbok till Bo Bennich-Björkman den 6 oktober 1996, red. D. Hedman & J. Svedjedal, Uppsala.
13. S. Lindqvist, Harry Martinson och ”Föreningen Atom-Noak u.p.a.”, Vitterhetsakademiens årsbok 2003; Å. Widfeldt, Atom-Noak – Martinson och ingenjörerna på ASEA, föreläsning 24 september 2011, <youtu.be/czMcr1yzMII>.
14. S. Sandelin, Förord, Kring Aniara, s. 8.
15. A. Rimbaud, brev till P. Demeny, 15 maj 1871.
16. H.M., Stjärnsången, i Vintergatan 1938, cit. efter Kring Aniara s. 17.