Avkalkaren Aqua 2000 – bluff eller billig problemlösare?

Per Magnusson granskar en elektrisk kalklösare med luddig verkningsmekanism.

I samband med att min mamma renoverade tvättstugan sålde det anlitade golv- och rörföretaget på henne en ”elektrisk kalklösare” med beteckningen Aqua 2000 för 2890 kr. Vattnet där hon bor är något kalkhaltigt och det bildas en del avlagringar på diskbänk, i vattenkokare etc., vilket så klart vore skönt att slippa. Jag blev nyfiken på hur kalklösaren skulle kunna tänkas fungera och började titta närmare på den information som finns om den.

Efter kontakter med inblandade företag fick jag tillgång till protokoll från tester som alla tyvärr visade sig vara bristfälliga. De testade helt enkelt inte apparatens effekt i verklighetsliknande fall. Det finns heller inte någon accepterad vetenskaplig bild av hur apparaten skulle kunna påverka kalkavsättningen. Min slutsats blev att Aqua 2000 troligen inte fungerar, åtminstone inte om den installeras på metallrör, men det är förståeligt om gemene man har svårt att avgöra detta och det finns därför en stor risk att många blir lurade att köpa en produkt som inte hjälper dem.

Skärmande metallrör förhindrar funktion
Installationsanvisningarna [1] beskriver att man ska koppla apparaten till inkommande rör till fastigheten och att det går bra att sätta den ”på rör av koppar, rostfritt, polyeten, PEM eller galvaniserat material”. Praktiskt nog behöver man inte göra något ingrepp i röret, utan man lindar bara två band av aluminium på isolerande plastfolie runt röret och klämmer fast det hela med två slangklämmor. Till klämmorna kopplar man varsin sladd som kommer från en plastburk med lite elektronik som drivs av en nät­adapter. Det hela sägs förbruka 4 W.

Rör av metall är goda elektriska ledare och därmed mycket bra på att skärma av elektriska fält. Att vattnet inuti ett metallrör skulle kunna påverkas av elektriska fält från elektroder utanpå röret – trots att metallröret hindrar fältet från att komma i kontakt med vattnet – ringde i den första varningsklockan om att den här produkten kanske inte gör det den påstås göra.

Påstådd funktion
Bakom Aqua 2000 står företaget Trebema AB i Kalmar. Enligt en broschyr [2] på deras webbsajt verkar apparaten genom att ”ett elektrostatiskt kraftfält bildas mellan polerna”. Det statiska fältet sägs pulsera med mellan 7 och 14 kHz och ”när vattnet strömmar genom kraftfältet sätts järnpartiklar i rörelse och slår med hög hastighet sönder kalken så att den förlorar sin förmåga att bilda avlagringar”. Om vi bortser från det lilla felet i terminologi (definitionen på ett statiskt fält är att det inte ändrar sig och alltså inte pulserar) och även låtsas att röret är av plast så att det inte skärmar av fältet från vattnet så verkar det här påståendet skumt på ytterligare flera sätt:
• Järnpartiklar (järnjoner kan vi anta att de menar eftersom oladdade partiklar inte accelereras av ett elektriskt fält) får inte någon imponerande fart av det elektriska fältet i vattnet. Det är ca 7 cm mellan elektroderna och spänningen mellan dem har jag mätt upp till 30 V, så man skulle kunna få en fältstyrka på 430 volt per meter (vilket nog är en grov överskattning med tanke på att ledningsförmågan hos vattnet lär kortsluta det mesta av fältet) så blir farten på järnjonerna ca 0,00001 meter per sekund. Det motsvarar en meter per dygn. (Jag har använt siffror på mobiliteten hos järnjonerna som jag fått genom att kombinera [3] och [4].) Att ”järnpartiklarnas” imponerande hastighet av en meter per dygn skulle åstadkomma sönderdelning av kalken låter inte trovärdigt.
• Om det nu krävs ”järnpartiklar” i vattnet för att apparaten ska fungera, varför innehåller produktbeskrivningen då inga anvisningar om att det måste finnas tillräckliga halter järn i vattnet för att få någon effekt?
• Även om det stämmer att avkalkaren på något sätt sönderdelar kalkpartiklar så lär detta inte påverka tillväxten av avlagringar eftersom det inte är redan utfällda kalkpartiklar i vattnet som bygger upp dem. I stället bildas avlagringar genom att en kalciumjon (Ca2+) förenas med två vätekarbonatjoner (2HCO3-) och fälls ut som kalciumkarbonat (CaCO3) som bygger på avlagringen. Samtidigt bildas vatten (H2O) och koldioxid (CO2) [5]. Däremot skulle sönderdelning av kalkpartiklar möjligen kunna bidra till att kalkslam inte lika lätt sätter igen munstycken i kranar och liknande.

I broschyren påstås också att gamla kalkavlagringar löses upp, att kalkflagor kan börja lossna och sätta igen silar och att vattnets ytspänning minskar så att ca 25% mindre disk- och tvättmedel går åt. Hur detta skulle gå till förklarar man inte.

Broschyren innehåller illustrationer som visar fullständig frånvaro av kalkavlagringar på ett värmeelement när Aqua 2000 används och tjocka avlagringar när den inte används. Dessutom visas en serie med tre tecknade bilder som illustrerar den påstådda processen. Den första bilden ska antagligen föreställa många stora kalkpartiklar och några järnpartiklar i inkommande vatten. Den andra visar hur snabba järnpartiklar far omkring och krossar kalkpartiklar och den tredje bilden visar utgående vatten där det verkar som om kalkpartiklarna blivit både färre och betydligt mindre.

Jag tror man med säkerhet kan säga att Aqua 2000 inte kan fungera om den monteras på metallrör (eftersom det elektriska fältet då är helt avskärmat från vattnet), samt att om den verkligen fungerar på rör av elektriskt isolerande material så kan den inte fungera enligt den princip baserad på snabba järnpartiklar som beskrivs i broschyren. Men kanske fungerar den på något annat sätt, i alla fall under passande förhållanden?

Testprotokoll
I slutet av stycket om hur kalklösaren fungerar står det följande: ”Testad av docent Allan Jerbo. Rekvirera gärna våra testprotokoll och referenser.” Jag skickade mejl till Trebema och morgonen efteråt fick jag ett svar med tolv bilagor, varav sju hade formen av positiva utlåtanden och liknande från kunder. Vissa var från företag (Guldfågeln, CTC i Schweiz och ett fjärrvärmeföretag i Dessau i Tyskland) och några var från privatpersoner. En ”referenslista” på 32 företag fanns också med, dock utan kontaktuppgifter.

Om vi tills vidare ignorerar anekdoterna i referenserna så var de tre intressantaste dokumenten ett faktablad om hur Aqua 2000 fungerar samt en testrapport och ett utlåtande från Jerbol AB (Allan Jerbos företag).

Faktabladet med titeln ”Fakta och information om Aqua 2000” ger överraskande nog en helt annan förklaring än den nämnda broschyren till vad apparaten åstadkommer. Där står det ”När Aqua 2000 är inkopplad flockar sig CaCO3 kring olika metalljoner i vattnet istället för att falla ut på rörens insida och bilda beläggningar.” Här låter det alltså som om det bildas nya kalkpartiklar snarare än att de kalkpartiklar som finns skulle sönderdelas. Om apparaten motverkar kalkavlagringar verkar det dock mer troligt att den orsakar bildande av nya kalkpartiklar i vattnet så att det finns färre tillgängliga kalcium- och vätekarbonatjoner som kan bygga på kalkavlagringarna. Den här förklaringen är alltså något mer trovärdig än den i säljbroschyren.

Trebemas tyngsta argument verkar vara det faktum att Aqua 2000 är testad av docenten Jerbo[6]. De två dokumenten han står bakom består av vardera två sidor utskrivna på matrisskrivare och daterade oktober 1992 samt juli 1993.

Dokumentet från 1992 har titeln ”Utlåtande över Aqua 2000”. Om man läser lite mellan raderna och väger in information om hur Aqua 2000 togs fram som jag fått från annat håll (se nedan) så verkar detta kortfattade dokument handla om en test av sju prototyper. Jerbo kallade apparaterna för ”magnetfältsrenare”. En välvillig tolkning är att han blandade ihop elektriska och magnetiska fält och att de testade apparaterna (eller i alla fall den prototyp som vann testet och gissningsvis blev den nu marknadsförda Aqua 2000) jobbade med ett elektriskt fält mellan elektroder utanpå röret. Något som talar emot denna tolkning är att han specifikt skriver ”Principen för vattenreningen är att tappvattnet strömmar genom ett fixerat magnetfelt [sic]”. Man får läsa det hela väldigt välvilligt om man ska tro att han menade ett elektriskt växelfält när han skrev ”fixerat magnetfelt”. Det finns många andra påstådda avkalkare på marknaden [7–10] som jobbar med permanentmagneter och rören som användes vid testerna som ligger till grund för utlåtandet var av koppar, vilket släpper igenom statiska magnetfält men inte elektriska fält, så det är rätt tveksamt om utlåtandet verkligen handlar om en apparat som liknar den som idag säljs under namnet Aqua 2000.

Nåväl, vad mer säger Jerbo i utlåtandet då?
• Alla sju (prototyperna?) fungerar i olika grad.
• Effektiviteten beror på hur snabbt vattnet flödar förbi. (Det framgår dock inte hur stort flödet var i dessa tester.)
• Det saknas förklaringar till fenomenet, men han påstår att det är odiskutabelt att det fungerar.
• Partikelmängden ökar, men viktandelen är konstant (vilket borde betyda att partiklar sönderdelas, men att ingen kalk fälls ut).
• Ytspänningen sänks.
• ”Förbättringen” är temporär och kvarstår under 2–3 dygn.

Få kvantitativa resultat finns i utlåtandet och det är mycket bristfälligt med information om hur testerna genomförts, hur Jerbo kommit fram till flera av slutsatserna och vad det egentligen var för olika apparater han testade. Han nämner till exempel att skillnaderna i effekt ofta var små, men inget om vad (om något) som gjordes för att säkerställa den statistiska signifikansen i resultaten för att undvika att brus i mätdata styrde slutsatserna. Dokumentet ger alltså inte något vidare stöd för att den produkt som nu finns på marknaden fungerar.

Det nio månader yngre dokumentet från Jerbol AB har titeln ”Analyssvar” och vid rubriken ”Objekt” står det ”Jämförelse Aqua-Nova och Aqua 2000”. Här beskriver Jerbol mer i detalj hur testerna gått till. En lösning/uppslamning med kalciumkarbonat blandades och filtrerades (såvitt jag förstår med ett filter med poröppningar på 1-2 µm) och sedan lät han den passera med en droppe per sekund genom de två avkalkarna. Därefter jämförde han i mikroskop vätskan före och efter avkalkning och gjorde en manuell bedömning. Han tittade också på hur väl vätskorna släppte genom IR-ljus. Han rapporterade en liten skillnad i IR-transparens mellan de tre proverna och i mikroskopbilderna verkar stora partiklar (10-50 µm) helt ha försvunnit från provet som passerat Aqua 2000, medan de fanns kvar i vätskan från den andra avkalkaren och i ursprungsvätskan. Man får lätt en känsla av att utsnittet ur mikroskopbilden för Aqua 2000 är väl valt för att visa ett litet område som råkar sakna stora partiklar. Man kan också fundera på hur det kan ha funnits så stora partiklar i ursprungsvätskan efter att man filtrerat den genom det filter som anges.

Inget i rapporten säger att testet skulle ha genomförts flera gånger, vilken variation man i så fall fick i utfallen, felmarginaler på IR-transmissionsmätningarna eller hur man kontrollerat att minskningen av stora partiklar inte berodde på t.ex. att vissa prover fått stå längre och sedimentera. Sedimentation nämns dock som en störande faktor i samband med beskrivningen av IR-mätningarna.

Man kan även ha invändningar på en högre nivå. Kalk­avlagringar skapas som sagt genom att lättlösligt kalciumvätekarbonat omvandlas till svårlösligt kalciumkarbonat och fälls ut. I det här experimentet startade man med en lösning eller kanske snarare uppslamning av kalciumkarbonat. Om skillnaderna som visas av mikroskopbilderna är representativa och berodde på avkalkaren så indikerar försöket att partiklarna sönderdelas, men inte nödvändigtvis att man får mindre problem med kalkbeläggningar i rör. Kombinerar man påståendet i det äldre dokumentet att ”strömningshastigheten […] blir ofrånkomligen styrande parametrar av effektiviteten” och att hastigheten var en droppe per sekund i det andra försöket så får man ytterligare en detalj som gör försöken irrelevanta för frågan om Aqua 2000 fungerar eftersom den är specificerad till att klara ett flöde på 0,83 liter per sekund.

Inte heller denna rapport ger alltså något vidare stöd för att avkalkaren skulle ha någon användbar effekt.

VTT:s rapport
I dokumentet med titeln Analyssvar står det att beställaren är Neonteknik AB. Detta elektronikföretag heter numera Dectron AB, och på deras webbsajt [11] finns faktiskt Aqua 2000 med som exempel på en egen produkt. Förutom produktutveckling för egen räkning och på konsultbasis sysslar företaget med ”EMC-mätningar”, vilket bland annat innebär att man mäter upp elektromagnetiska störningar från elektronikprodukter. Detta borde borga för att företaget har kompetens att förstå den elektriska skärmverkan som ett metallrör har. Jag kontaktade företaget och frågade hur kalklösaren skulle kunna ha någon effekt om den monteras på skärmande metallrör.

Efter mindre än ett dygn svarade Dectrons VD Anders Olofsson och gav bakgrunden till produkten. Allan Jerbo hade sett ett ryskt patent på en apparat som skulle finfördela kalken och även ha positiva hälsoeffekter och kontaktade företaget för mer än 15 år sedan för att be dem utveckla något liknande. Jerbo lyckades till slut övertyga skeptiska personer på Neonteknik att försöka ta fram produkten och efter många konstruktioner och vattenanalyser fick de (till Olofssons stora förvåning) fram något som fungerade. Produkten har också testats av forskningsorganisationen VTT i Finland och en testrapport (inklusive svensk översättning) bifogades mejlet till mig. Mer om den senare.
Utöver denna testrapport och en orelaterad artikel om Jerbos engagemang för Venedig gav Olofsson även en tredje förklaring till hur apparaten fungerar, utan att med ett ord beröra min fråga om problemet som metalliska rör orsakar:

”Effekten bygger på oscillation och på samma sätt som man rengör någonting med ultraljud. Man slår helt enkelt sönder de vassa kanterna på kalkkristallerna som då förlorar sin förmåga att haka i varandra och bygga upp stora ansamlingar av kalk som riskerar att täppa igen rören. Genom att variera frekvensen blir det lättare att hitta resonans frekvens [sic] där oscillationen blir som starkast.”

Olofsson öppnade även för att jag var välkommen att ställa ytterligare frågor, vilket jag gjort utan att ännu få några svar.

Testrapporten från VTT är intressant. Den är beställd av ”Oy Metro Therm Ab” och ”Nordkalk Oyj Abp” och är det närmaste jag kommit något belägg för att Aqua 2000 skulle kunna fungera. Dock lämnar rapporten en hel del övrigt att önska.

Testmetoden byggde på att man hade en tank till vilken man kopplade plaströr med en cirkulationspump och lät vattnet cirkulera under fem dygn. Man gjorde fyra små hål i röret och lät vatten droppa från hålen ned på en glasskiva och vidare ner i tanken. Det vatten man använde hade tillsatser av kalciumklorid, natriumvätekarbonat och järnklorid (!) vilket skulle motsvara en hårdhet av 20 °dH. Järntillsatsen sägs vara 1 mg/l, men det är oklart vad som motiverar den tillsatsen. 1 mg/l är mer än vad man vill ha i hushållsvatten. 0,3 mg/l brukar nämnas som en gräns det är lämpligt att ligga under.Först lät man systemet vara igång i fem dygn utan att Aqua 2000 var inkopplad. Man studerade dels avlagringen på glasskivan där vattnet droppade och dels avlagringen i bassängen. Sedan rengjorde man apparaturen, beredde en ny identisk lösning och körde det hela i fem dygn med Aqua 2000 inkopplad på plaströret. Resultatet blev att man observerade mindre utfällning på glasskivan när Aqua 2000 var inkopplad, och man antyder att det visserligen fanns mer avlagringar i bassängen än när man inte använde kalklösaren, men att mindre avlagring satt fast. Man gjorde också röntgendiffraktionstester av avlagringarna och konstaterade att det var samma form av kalciumkarbonat (kalcit) och samma storlek på kornen i bägge fallen. VTT skriver att det är svårt att ”definiera apparatens funktionsprincip” men spekulerar i att kalklösaren fäller ut kalciumjonerna som kalciumkarbonat som sedan driver med vattnet utan att fastna på någon yta.

Här finns alltså en antydan till att apparaten under vissa betingelser kan minska kalkavlagringar, men det finns flera problem med testet:

• I testet cirkulerade vattnet om och om igen under flera dygn genom kalklösaren. Om effekten är liten vid varje passage men att effekten ackumuleras så är förhållandena alltså väldigt annorlunda i testet än i en installation på inkommande vatten till ett hus där vattnet passerar endast en gång.
• I testet användes plaströr som alltså inte skärmar av det elektriska fältet. I många hus finns i stället rör av metall och installationsanvisningarna säger att apparaten lika gärna kan installeras i de fallen. Med tanke på den starka anledningen att tvivla på att Aqua 2000 kan fungera på metallrör behövs relevanta test där den är monterad på metallrör.
• Varför tillsattes järnjoner till vattnet? Om det krävs en sådan halt av järn för att få effekt borde väl dokumentationen säga att kalklösaren bara fungerar vid tillräckligt järnhaltigt vatten?
• Försöket skulle behöva replikeras av oberoende forskare för att man ska kunna fästa någon större vikt vid resultatet, speciellt med tanke på att ”funktionsprincipen” är oklar. I alla experiment finns det utrymme för fel. En detalj i detta fall skulle kunna vara om man inte rengjort de fyra små hålen ordentligt mellan testerna. Avlagringar i hålen från det första experimentet skulle kunna minska mängden vatten som droppar ned på glasskivan och bidra till att mindre avlagringar bildas där. Även subjektiva bedömningar är inblandade och kan leda fel.

Ett mer relevant test av hur Aqua 2000 fungerar i en verklig installation skulle kunna vara att blanda en lämplig lösning och pumpa hälften genom ett metallrör utan Aqua 2000 till en tank och andra hälften via ett identiskt metallrör med Aqua 2000 monterad till en annan identisk tank och sedan se om det blir någon skillnad i kalkbeläggning och utfällning. Eventuellt kan man ha ett värme­element i vardera tanken för att få mer utfällning. Den som gör analysen/bedömningen bör såklart vara blindad för vilken av tankarna som har vatten som behandlats med kalklösaren. Helst ska testet upprepas flera gånger. Man bör även göra nya försöksserier för att undersöka om parametrar som järnhalt och rörens beskaffenhet (plast/metall) är viktiga för resultatet.

VTT:s test är alltså det bästa belägget jag stött på för att Aqua 2000 kan ha en effekt på kalkavlagringar under vissa betingelser, men med tanke på bristerna i testet och att flera väsentliga förhållanden skiljer sig avsevärt från en typisk installation i en villa så är det långt ifrån tillräckligt för att övertyga om att apparaten har någon väsentlig effekt på kalkavlagringar i ett hem.

Rörmokarens förklaring
Jag kontaktade även firman som sålde apparaten till min mamma och frågade hur den fungerade. De gav mig en länk till en arkiverad kopia [13] av en rapport från det amerikanska energidepartementet. Rapporten visade sig vara tillbakadragen och beskrivs av doktorn i kemi Stephen Lower [10] så här:

”This 1998 document which has been withdrawn from circulation was a Federal Technology Alert from the U.S. Department of Energy that presented a suspiciously uncritical case for both magnetic and electrostatic water treatment. It provided no references to support the claims made, and the explanations of how these devices are supposed to work were scientifically naive.

”När jag påpekade detta för min kontakt på golv- och rörfirman så tackade han så mycket för informationen och lovade föra det vidare till sin chef. Vidare erbjöd sig företaget att utan krångel ta tillbaka produkten, vilket hedrar dem. Huruvida firman slutar sälja Aqua 2000 återstår att se, men det är inte omöjligt.

Progona
Ytterligare något som tyder på att Aqua 2000 antagligen inte fungerar är att ett företag vid namn Progona Technology AB under åren 2003–2007 försökte utveckla liknande teknik utan att lyckas då ”tekniken visade sig svår att bemästra” [14]. I ett nummer av Ny Teknik 2007 [15] svarar dåvarande VD:n Fredrik Eklund på en läsarfråga om ”elektrisk avhärdning”. Han avslutar svaret med följande:

”Vårt företag har utan större framgång försökt studera elektromagnetisk och magnetisk vattenbehandling i cirkulerande system i labbskala. De effekter som uppträtt har varit mycket svaga eller sporadiska. Liknande erfarenheter finns på annat håll. Våra erfarenheter utesluter inte att den här typen av produkter kan fungera, men ger en indikation om svårigheterna.”Detta med svaga, oförutsägbara och sporadiska effekter verkar vara genomgående på det här fältet. Detta kan bero på flera saker. Antingen finns ingen effekt alls och de sporadiska positiva utfallen är resultatet av slumpvariationer, önsketänkande, okontrollerade variabler och liknande. Eller så finns det svaga effekter under vissa speciella förhållanden som ingen riktigt lyckats identifiera. I så fall krävs mer forskning för att förstå fenomenet och tämja det till användbara produkter och processer. Att ett företag som var inriktat på detta område under flera år försökte få fram robust teknik utan att lyckas tyder på att Aqua 2000 antagligen inte heller har en robust verkan om den alls har någon effekt på kalkavlagringar.

Bristen på en trovärdig förklaringsmodell och bristen på återupprepbara positiva försök som håller för kritisk granskning påminner om läget när det gäller pseudovetenskapliga områden som homeopati, parapsykologi etc., fastän de fälten nog är betydligt mera välutforskade.

Vågform
Jag hade tillfälle att koppla upp en Aqua 2000 och mäta på den med oscilloskop (se bild) för att se vad den genererar för spänning.

Det visade sig att den väsentligen matar ut en fyrkantvåg på 30 V topp-till-topp-spänning med en fix frekvens på 10,29 kHz, se skärmdump. Detta skiljer sig alltså från vad produktbladet antyder (en varierande frekvens mellan 7 och 14 kHz) och vad Olofsson skrev i sitt mejl. Medan apparaten är på visas en rinnande-ljus-effekt på de tio lysdioderna. Kanske för att imponera på användaren och få den att verka mer avancerad än den är. Om man håller i båda elektroderna samtidigt sjunker spänningen, vilket tyder på att utimpedansen är hög. Samtidigt börjar även hälften av lysdioderna blinka för att indikera att något är fel.

Slutsatser
Vad kan man då dra för slutsatser om Aqua 2000? Det som talar för att den skulle kunna fungera åtminstone under vissa speciella betingelser är nog främst VTT:s test och de mer eller mindre övertygande berättelserna från användare av produkten. De senare är förstås inte välkontrollerade studier, utan skulle kunna vara orsakade av bekräftelsebias, variationer i kvalitet på inkommande vatten och andra okontrollerade variabler.
Det som talar emot att Aqua 2000 fungerar när den installeras så som föreskrivs är bland annat:
• Att det inte finns någon vetenskaplig konsensus om hur den här typen av avkalkare skulle kunna fungera. Detta innebär inte i sig att den inte kan fungera, men för att övertyga om att den troligen fungerar så krävs mycket tyngre belägg än om den hade byggt på en etablerad och välförstådd teknik som t.ex. jonbyte.
• Att de flesta påståenden om hur den fungerar (även från en och samma källa) går stick i stäv mot varandra och/eller är uppenbart nonsens för någon med större kunskaper inom kemi och fysik.
• Att den här typen av avkalkare trots mycket låga driftskostnader inte används industriellt i någon större omfattning där man har problem med kalkavlagringar.
• Att det är orimligt att ett elektriskt fält som inte når vattnet (eftersom det skärmas av av ett metallrör) skulle kunna ha någon känd eller okänd effekt på vattnet.
• Att de tester man visar upp dokumentation från handlar om försök som är väsensskilda från hur de typiska verkliga installationerna ser ut (återcirkulering under flera dygn, plaströr, ett flöde av en droppe per sekund, mycket järn i vattnet etc.) medan man påstår att produkten fungerar under helt andra förhållanden (vattnet passerar en enda gång, rör kan vara av metall, flödet kan vara upp till 0,83 l/sek, kanske inget järn i vattnet). Om man haft bra belägg för att den fungerar under sådana förhållanden skulle man rimligen gärna ha visat upp dessa.

Tills det finns mycket bättre belägg än i dagsläget för att elektriska avkalkare fungerar skulle jag råda alla som funderar på att lägga närmare 3000 kr på fyrkantsvåggeneratorn Aqua 2000 och liknande produkter att avstå. Har man ett stort problem med kalk i vattnet finns det fungerande (om än dyrare och inte helt underhållsfria) lösningar på marknaden i form av jonbytare.

Referenser och lästips

[1] Installationsanvisning för Aqua 2000, http://www.trebema.se/aqua2000_mon.pdf
[2] Produktbroschyr Aqua 2000, http://www.trebema.se/tbm_aqua2000.pdf
[3] Mobilitet hos joner, http://www.southalabama.edu/chemistry/barletta/notes_ch24b.ppt, sidan 6.
[4] Relativ mobilitet hos joner, http://web.med.unsw.edu.au/phbsoft/mobility_listings.htm
[5] Wikipediaartikel om hårt vatten, http://en.wikipedia.org/wiki/Hard_water
[6] Kort biografi över Allan Jerbo, http://www.wspgroup.com/sv/WSP-Sverige/WSP-Sverige/WSP-Jerbol/Om-Allan-Jerbo/
[7] Miljø og Vandteknik, webbshop för magnetiska avkalkare, http://shop.antikalk.dk/group.asp?group=2
[8] Timothy Keister, ”Non Chemical Devices: Thirty Years of Myth Busting”, http://www.wcponline.com/ArchiveNewsView.cfm?ID=3750
[9] Powell Mike R., ”Magnetic Water and Fuel Treatment: Myth, Magic, or Mainstream Science?”, Skeptical Inquirer Jan/Feb 1998, tillgänglig på http://www.csicop.org/si/show/magnetic_water_and_fuel_treatment_myth_magic_or_mainstream_science/
[10] Stephen Lower, ”Magnetic water treatment and pseudoscience”, http://www.chem1.com/CQ/magscams.html
[11] Dectron AB, http://www.dectron.org/
[12] Undersökningsrapport Nr Pro 463/02 från VTT i Finland.
[13] Arkiverad kopia av en tillbakadragen rapport från U.S. Department of Energy, ”Non-Chemical Technologies for Scale and Hardness Control”, http://web.archive.org/web/20000817191252/http://www.pnl.gov/fta/11_non.htm
[14] LinkedIn-profil för Fredrik Eklund (tidigare VD på Progona Technology AB), http://www.linkedin.com/pub/fredrik-eklund/27/756/936
[15] Läsarfråga i Ny Teknik ”Sanningen om elektrisk avhärdning” besvarad av Fredrik Eklund på Progona Technology AB, http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikfragan/article44181.ece