Dummare eller klokare?

Genetikern Marianne Rasmuson diskuterar nya infallsvinklar på en evig fråga.

Blir vi dummare eller klokare – du och jag på äldre dar, Sveriges befolkning från en generation till nästa, mänskligheten från antiken till nutid? Debatten har pågått i årtionden, har involverat pedagoger, psykologer och genetiker, men inte fått något definitivt svar.
Den gängse bilden är att intelligensen, mätt som IQ, till en del styrs av gener; ett stort antal som samverkar men i huvudsak är okända. Många genvarianter som skadar hjärnans verksamhet har identifierats, men få som påverkar den normala intelligensvariationen. I övrigt hänvisas till miljön, men inte heller där är verksamma faktorer lätta att precisera. De skadliga hälsoeffekterna av rökning, strålning, blyförgiftning och vitaminbrist är dock klart belagda. För IQ-variationen har det visat sig att ärftligheten är hög medan inverkan av gemensam uppväxt och familjesituation är nästan obefintlig. Adopterade barn liknar sina biologiska föräldrar, inte fosterföräldrarna.

Ideologi

Åsikterna har gått starkt isär och ofta har diskussionen varit ideologisk. Ju mindre generna betyder desto mer öppen för påverkan är en egenskap, vilket är eftersträvansvärt om man vill forma en ny människotyp.

På 1980-talet var kritiken hård mot IQ-begreppet och dess genetiska bakgrund. Bland andra förkastade den populäre naturforskaren och författaren Stephen Jay Gould IQ-måttet som han ansåg helt inadekvat för en så komplex egenskap (1). Då utkom också den starkt kritiska boken Not in our genes (2). Författarna var en högt ansedd trio, biologen och hjärnforskaren Steven Rose, psykologen Leon Kamin och genetikern Richard Levontin, alla vänsterradikaler. De opponerade sig mot påstådd reduktionism och biologisk determinism och deras avsikt var att skapa en ny förståelse för sambandet mellan vår biologi och den sociala situation vi själva skapar.

Deras kritik gick ut på att minimera genernas betydelse och tillskriva den sociala miljön ett ökat inflytande. Om varje generation skapar sin egen miljö och för över till sina barn leder detta till att ständigt olika gener gynnas i ett föränderligt samhälle. Nya förmågor tas i bruk, tidigare viktig kunskap blir obsolet. Dagens skolbarn, hävdade de, tänker annorlunda och är i många avseenden mer intelligenta än föregående generationers.

I dag kan dessa tankegångar ses som ett framsteg från den tidigare mer rigida uppfattningen. Men i sin iver att provocera gick de till överdrifter och förnekade helt genernas inflytande på IQ, i strid med vad som redan då var klart visat med adoptions- och tvillingstudier.

Tidstrender

En annan förespråkare för en icke-genetisk förändring är den kanadensiske psykologen Steven Pinker som i sin bok The better angles of our nature (3) först visar att våldet i vår omvärld, allt från krig, slaveri och terrorism till grymhet mot djur och barnaga, har avtagit under historiens gång, och sedan hävdar att detta i huvudsak beror på att vi blivit mer civiliserade och att vårt handlande allt mer styrs av förnuftet. Först då läskunnighet, stadsmiljöer, resor och snabba kommunikationer blev mer allmänt tillgängliga kunde resonabla tankar spridas i vidare kretsar och få den dämpande inverkan på våldet som vi nu kan se. Snarare än att fråga hur det varit möjligt, säger Pinker, borde vi fråga oss varför det tagit så lång tid. Har vi blivit fredligare därför att vi blivit smartare?

Att även en starkt ärftlig egenskap som IQ är tidsbunden står numera klart. På 1980-talet fann man att bland japanska barn som fötts efter krigsslutet hade deras genomsnittliga IQ-värde successivt ökat från standardiserat 100 till 110 (4). Inte mindre än tre fjärdedelar av barnen låg över det förväntade medelvärdet. Men det var inte bara i Japan som förändringar skett. I alla europeiska länder där jämförelser kunde göras hade medelvärdena stigit under efterkrigstiden. Tillgängliga data, mest från militärmönstringar, visade medelvärden som under 30 år stigit med upp till 25 enheter. Uppgången har varit störst för ”kulturfria” test som har minst med inlärda kunskaper att göra, men kräver abstrakt tänkande för att hitta likheter och analogier. Minst är förbättringarna för matematik och ordförståelse, och för skolämnen har bristen på framsteg varit uppenbar.
Fenomenet kallas Flynn-effekten efter den nyzeeländske forskaren James Flynn (5). Eftersom en genetisk förändring är otänkbar under en så kort tidsrymd måste man söka orsakerna i miljön. Kroppslängden är en annan egenskap som bekräftar att tidstrenden kan påverka starkt genetiskt styrda egenskaper. Även den visar en stadig ökning. Livsvillkoren har förbättrats i många avseenden, som utökad skolgång, bättre bostäder, färre barnsjukdomar och inflyttning till städer med minskad isolering som följd. Men IQ-ökningen har varit störst för de mest gynnade i samhället, så detta är inte en fullgod förklaring. TV och dataspel, snabba kommunikationer och större rörlighet övar förmodligen upp andra färdigheter än de som förr var gångbara. Kanske är försämringen av Sveriges rankning i flera skolämnen ett pris vi får betala för vår modernitet. Huvudräkning och minneskunskaper blir mindre gynnade än medial förmåga. Tyvärr tycks inte den kreativa och innovativa förmågan ha ökat. Vi har inte fler stora uppfinnare, entreprenörer eller andra genier. Vad som skett är snarare att vissa moment i IQ-testen har förändrat sitt samband med reell intelligens.
Mutationer och evolution
Även rent genetiska förändringar kan tänkas orsaka en – i detta fall försämrad – intellektuell förmåga. Ett negativt samband mellan antal barn och social status har föreslagits – men avfärdats. Sårbarheten hos vårt intellekt har också påtalats. I vår totala arvsmassa finns det ett stort antal gener som ansvarar för hjärnans utveckling. Uppskattningsvis krävs 2000 – 5000 aktiva gener för en normal intellektuell utveckling. Även om DNA är en stabil molekyl kan förändringar, mutationer, inträffa som försämrar funktionen. Risken för detta är större än för andra organ när det gäller hjärnan med sina tusentals involverade gener.
Arkeologiska fynd och mätningar av våra föregångares hjärnvolym visar att vår förmåga till abstrakt tänkande torde ha uppkommit under den senaste årmiljonen och nått sin nuvarande nivå för cirka 50 000 år sedan. Drivkraften är det naturliga urvalet som gynnat intellektuell skärpa och sorterar bort sämre varianter.

Men det finns farhågor för att vi nu passerat toppen och befinner oss i nedförsbacken. Med tanke på vårt bekvämare och tryggare nuvarande liv har många tidigare selektionsfaktorer fallit bort. Mycket som tidigare dömde en individ till ett kort och ofruktsamt liv kan i dag mildras med sociala och medicinska åtgärder. Om selektionstrycket inte upprätthålls ansamlas fler skadliga mutationer i de gener som styr hjärnans utveckling med minskad intellektuell förmåga som följd.

En som tagit fasta på detta är amerikanen Gerald Crabtree. I en nyligen publicerad artikel ”Our fragile intellect” (6) har han beräknat hur processen kan tänkas framskrida och dragit slutsatsen att mänskligheten stod på sin höjdpunkt för cirka 3000 år sedan, då det antika Grekland blomstrade. Han använder sig av de senaste forskningsresultaten som visar att varje barn föds med ungefär 60 nya mutationer varav cirka tio procent är skadliga, och drar slutsatsen att vi på 3000 år (120 generationer) skulle ha hunnit samla på oss 2 – 6 mutationer som försämrar hjärnans funktion.

Teoretiska beräkningar som gjordes redan på 1950-talet visar att nya mutationer inte ackumuleras i den takt de uppkommer. Chansen är liten att de skall finnas kvar i senare generationer. Men denna modell gäller populationer i jämvikt. Den explosionsartade tillväxt som fört jordens befolkning från ett fåtal miljoner för 10 000 år sedan till dagens sju miljarder har förändrat den demografiska situationen. Någon balans mellan tillkomsten av nya mutationer och de krafter som rensar bort dem kan inte råda under denna skenande tillväxt.

Den moderna DNA-tekniken har nu skapat möjligheter att genom faktiska iakttagelser få kunskap om mutationers uppkomst, den genetiska variationens storlek och till och med om varianternas ålder. För detta krävs jämförelser av tusentals individuella genom, något som var en omöjlighet för bara ett tiotal år sedan. Nu har emellertid över en miljon genvarianter hos 6500 individer utforskats i ett amerikanskt mastodontprojekt (7). Varje upptäckt DNA-variant har klassats som neutral eller skadlig och dess ålder har bestämts. Genom detta omfattande arbete har kunskapen om variation och förändring av vår arvsmassa tagit ett stort steg framåt.

I materialet var över hälften av varianterna sällsynta och fanns bara hos enstaka individer. De flesta var också av sent ursprung. Medelåldern låg mellan 34 och 47 tusen år och flertalet (73 %) mutationer hade uppkommit under de senaste 5000 åren. Ungefär 15 % klassades som mer eller mindre skadliga, och de var oftast av senare datum, med en medelålder av 5000 – 10 000 år. Forskarna hävdar att vår arvsmassa under de senaste årtusendena, då tillväxten varit som störst, ansamlat ett stort antal nya mutationer. Den snabba tillväxten skall ha medfört att utrensningen av de skadliga varianterna inte hållit samma takt som tillflödet. Vår genetiska börda tycks öka på ett oroväckande sätt, men kanske kan man tillägga att den stora variationen också ökar chansen till fördelaktiga förnyelser.

Vad kan man då säga om vår intellektuella nivå i framtiden? Eftersom den biologiska basen för hjärnans funktion vilar på några tusental gener kan en försämring antas uppstå genom att nya skadliga genvarianter produceras och sprids i den globala populationen. Men en sådan process kräver många generationer för att få någon märkbar effekt, och med vår nuvarande kunskap kan vi omöjligt överblicka vilka vägar den kommer att ta. Å andra sidan verkar det som om kultur- och kunskapsspridning under stabila sociala förhållanden har ett positivt inflytande på samhället och gynnar ett förnuftigt agerande. Dessa förändringar har också en mer hanterlig tidsskala och kan följas under överblickbara tidsrymder. Uppenbarligen finns utrymme både för pessimism och för optimism.

Referenser och lästips
1. S J Gould, Den felmätta människan. Alba 1983.
2. S Rose, L Kamin, R Levontin, Not in our genes. Penguin 1984.
3. S Pinker, The better angles of our nature. Viking 2011.
4. R Lynn, IQ in Japan and the United States shows a growing disparity. Nature 294:222-223, 1987.
5. J Flynn, Massive IQ gains in 14 nations; what IQ really measures. Psychological Bulletin 101:1711-191, 1987.
6. G Crabtree, Our fragile intellect. Trends in Genetics 2012.
7. F Wenqing et al, Analysis of 6515 exomes reveals the recent origin of most human protein-coding variants. Nature 493: 216-220, 2013.