Einstein och religionen

Per Sundgren, idéhistoriker vid Södertörns högskola, reder ut ett ofta upprepat missförstånd.

I Dagens Nyheter kunde vi den 27 februari i år läsa om ”Konst som går bortom medvetandet”. Det är Birgitta Rubin som intervjuat professor Gertrud Sandqvist med anledning av utställningen av Hilma af Klints konst på Lunds konsthall. Professor Sandqvist säger sig bland annat ha ”upptäckt” att Albert Einstein livet igenom hade Madame Blavatskys teosofiska huvudepos ”The Secret Doctrine” på sitt arbetsbord. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt detta ständiga missbruk av vetenskapsmannen Einstein för att legitimera religiöst och ockult tänkande. Upptäckten av Einstein som teosof finns nämligen sedan länge på teosofiska hemsidor och bloggar. På samma hemsidor kan vi läsa om att det i själva verket är teosofin som inspirerat Einstein till upptäckten av relativitetsteorin. De flesta som liksom Sandqvist gjort denna upptäckt hänvisar till teosofen Sylvia Cranston. Hon var hela sitt liv centralt verksam i den teosofiska rörelsen. I den biografi HPB: The Extraordinary Life and Influence of Helena Blavatsky (1993) som hon är författare till finns uppgiften att Blavatskys teosofiska huvudepos ”The Secret Doctrine” livet igenom fanns på Einsteins skrivbord. Cranston träffade 1982 teosofen Eunice Layton som kunde berätta att hon under 1960-talet, då hon var verksam vid det teosofiska centret i Adyar i Indien, ska ha träffat en systerdotter (niece) till Einstein. Från denna systerdotter kommer uppgiften om boken på Einsteins skrivbord. Inget talar dock för att uppgiften är sann. I de arkiv som tagit hand om kvarlåtenskapen efter Einstein finns inga rester av denna bok. Einsteins syster Maja var barnlös. I det Einstein själv skrivit eller uttryckt finns ingenting som visar på ett positivt intresse för teosofi. Tvärtom var han, vilket forskaren Max Jammer återger i sin studie Ein­stein and Religion (1999), mycket kritisk och såg teosofi och spiritism som ”symptom på svaghet och förvirring”. Men enligt Gertrud Sandqvist är det ett faktum att Blavatsky ”förutsåg vetenskapliga landvinningar som röntgen och radioaktivitet. Hon talade också om att atomer är delbara, att ljud i vissa frekvenser kan krossa hela berg, något Nasa sägs experimentera med idag”. Att teosofin skulle ha lämnat några som helst bidrag till naturvetenskapen är förstås fullkomligt nonsens.

Kosmisk religiositet
Ingen naturvetenskapsman har under 1900-talet uppnått samma ikonstatus som Albert Einstein. Denna ikonstatus har emellertid fört med sig att också ovetenskapliga ideologier och strömningar söker stödja sig på de teorier och den auktoritet som förknippas med namnet Einstein. Detta är mest uppenbart inom de religiösa strömningar som kan sammanfattas under beteckningen New Age. Men även inom mer etablerade kristna rörelser är det inte ovanligt att man söker stöd i vad man menar är ett religiöst tänkande hos Einstein. Samtidigt avfärdar Einstein i Min världsbild (1934) varje tanke på en personlig gud eller ett gudomligt väsen. ”En gud, som belönar och bestraffar sina egna skapelser, som har en vilja, liknande den, som vi erfara hos oss själva, kan jag ej föreställa mig. Ej heller en individualitet, som sträcker sig bortom döden, kan jag tänka mig; må svaga själar, fyllda av ångest eller löjlig egoism, nära dylika tankar.” Det är i själva verket svårt att finna någon som mer konsekvent och benhårt försvarar ett rationellt och logiskt vetenskapligt tänkande, liksom övertygelsen om en rationell och kausalt lagbunden världsordning. ”För den, som är genomsyrad av den kausala lagbundenheten i allt som sker, är idén om ett väsen som ingriper i världsförloppet, en absurditet”, säger Einstein också i Min världsbild. Trots dessa och många andra uttalanden som går i samma riktning är det inte ovanligt att Einstein beskrivs som en religiös person. Han har till och med setts som skaparen av en ny religion. Framför allt är det begreppet kosmisk religiositet som kommit att förknippas med Einstein som en religiös person och som bidragit till bilden av Einstein som en religiös sökare.

Det är hösten 1930 som Einstein för första gången använder begreppet kosmisk religiositet. Det är New York Times som inbjudit honom att skriva en essä om relationen mellan religion och vetenskap. Den 9 november 1930 publiceras essän ”Religion and Science” i New York Times Magazine, som ingår i Min Världsbild. Einstein ger i artikeln en systematisk framställning av uppkomsten av religioner, vilket framgår av nedanstående citat. Han skiljer på tre sorters religion, men betonar att de alla har uppstått ur mänskliga känslobehov. För att besvärja fruktan skapar människorna på ett primitivt stadium fiktiva, mer eller mindre människolika, väsen. På ett något högre stadium uppstår religion ur sociala känslor, ur en längtan efter kärlek och ledning, och ur familje- och samhällsbildning. Historiskt kan vi hos kulturfolken se en utveckling från ”skrämselreligion till moralreligion” enligt Einstein. Bibelns gamla och nya testamente är exempel på detta. Gemensamt för dessa religionstyper är ”gudsidéns antropomorfa karaktär”. Över dessa stadier, men också insprängt i de tidigare stadierna, finns så ett tredje, högre stadium vars religiösa form Einstein kallar för ”kosmisk religiositet”. Detta stadium utesluter varje ”människoartat gudsbegrepp”, varje dogm och varje kyrka. Utgångspunkten är den meningslöshet som människan kan känna samtidigt med upplevelsen av ”den upphöjda och underbara ordning, som uppenbarar sig i naturens och tankens världar. Han förnimmer sin individuella tillvaro som ett fängelse och vill uppleva varandets totalitet som något enhetligt och meningsfyllt.” Detta slags religiositet har enligt Einstein alltid varit utmärkande för de religiösa snillen och stora personligheter som av samtiden ofta betecknats som ateister. Någon motsättning mellan denna religiositet och vetenskapen föreligger inte, eftersom utgångspunkten för denna religiositet är förekomsten av en kausalt lagbunden världsordning. Den kosmiska religiositeten är tvärtom ”den vetenskapliga forskningens starkaste och ädlaste drivfjäder.”

Religion och vetenskap
Övertygelsen om en förnuftigt uppbyggd och kausalt lagbunden världsordning utgör det fundament som Einsteins tänkande vilar på och som han aldrig överger. Denna övertygelse kan omöjligt förenas med tron på en personlig gud. Den gemensamma utgångspunkten för all religion – även den kosmiska religiositeten – är att den har sitt upphov i mänskliga behov och känslor. Alla översinnliga och övernaturliga förklaringar avvisas av Einstein. När han i Min världsbild beskriver vad han menar med kosmisk religiositet är det också vanligen genom att jämföra den med en känsla. Denna känsla har ingenting gemensamt med den oskuldsfullhet och naiva religiositet som inom kristendomen brukar betecknas som barnatro. Den är tvärtom något ganska exklusivt, som vi framför allt kan finna hos de religiösa snillena och de stora naturvetenskapsmännen. ”Man torde svårligen finna en verkligt djuplodande vetenskaplig forskare som icke samtidigt besitter en religiositet av ett särskilt slag, en religiositet som skiljer sig från den naiva människans.” En religiositet som ”tar sig uttryck i en hänryckt förundran över naturlagarnas harmoni, som uppenbarar ett så överlägset förnuft”.
Det uttalande som ständigt återkommer när relationen mellan religion och vetenskap ska beskrivas är det uttalande som Einstein gjorde för en konferens om vetenskap, filosofi och religion i New York 1941, återgivet i Problem och perspektiv (1952). Bildligt, säger Einstein, skulle förhållandet kunna uttryckas: ”vetenskap utan religion är lam, religion utan vetenskap är blind.” Religion och vetenskap förutsätter varandra, vilket inte innebär någon som helst eftergift för religiöst tänkande och religiösa metoder inom vetenskapen. Några sådana finns helt enkelt inte enligt Einstein. Däremot är satsens första del återigen ett sätt att beskriva den känsla och den förundran inför naturens underbara ordning som driver vetenskapsmannen i hans forskning. Satsens andra del innebär en synnerligen kraftig markering av nödvändigheten av ett vetenskapligt tänkande även inom religionen.
Konflikten mellan religion och vetenskap har uppenbarligen bekymrat Einstein och lanseringen av den kosmiska religiositeten kan ses som ett försök att överbrygga denna klyfta. Religionen och vetenskapen verkar helt enkelt på olika områden och med olika metoder. Således kan, säger Einstein på konferensen i New York 1941, den vetenskapliga metoden ge oss kunskaper om hur verkligheten ser ut och hur dess olika delar förhåller sig till varandra. ”Men det är lika klart, att kunskapen om vad som är inte omedelbart visar vägen till kunskapen om vad som bör vara.” Det är här som religionen enligt Einstein har en av sina viktigaste uppgifter, nämligen att klargöra ”grundläggande mål och värderingar och att förankra dem i var människas känsloliv.” Dessa mål och värderingar i form av altruism och broderlig kärlek kan vi framför allt finna i den judiskt-kristna traditionen. En religiös män­niska är för Einstein en människa som ”frigjort sig från sin själviskhets bojor.” Samtidigt som Einstein framhåller att religionens uppgift är att vara etiskt fostrande betonar han att den inte på något sätt är en förutsättning för en etisk ståndpunkt.

Traditionen
Detta einsteinska religiösa tänkande är inte på något sätt originellt, utan anknyter tvärtom till strömningar som var vanliga i 1800-talets Europa. Den vetenskapliga revolution som tog sin början på 1600-talet skulle under 1700- och 1800-talet leda fram till en ny mekanistisk världsbild med liten eller ingen plats för Gud. Uppslutningen kring och tron på naturvetenskapen hade aldrig varit starkare och antog periodvis närmast religiösa former. Naturvetenskapsmännen blev den nya tidens prästerskap. Om bara förnuft och vetenskap fick råda skulle alla problem snart vara lösta. Men inte ens för radikala materialister hade religionen helt spelat ut sin roll. Ett exempel på detta utgörs av positivismens skapare fransmannen Auguste Comte som – efter att i sitt huvudverk Cours de philosophie positive (1830–42) kraftfullt ha avvisat all metafysik – på 1850-talet återkommer som skaparen av en mot kristendomen konkurrerande mänsklighetsreligion. I sin historiska genomgång av det mänskliga tänkandet skulle Comte, liksom senare Einstein, komma fram till att detta utvecklats över tre stadier som har betydande likheter med de stadier som religionen enligt Einstein gått igenom. Det tredje positiva stadiet, som utmärks av att naturvetenskaperna segrat, motsvaras således av Einsteins kosmiska religiositet.

Idéhistorikern Gunnar Aspelin betecknar i Tankelinjer och trosformer (1955) dessa strömningar under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som en ”konfessionslös religiositet”. Samtidigt som religionen av många naturvetare sågs som ett övervunnet primitivt stadium i den mänskliga utvecklingen fanns det andra vetenskapsmän som såg religionen som ett uttryck för i samhället nödvändiga etiska ideal. Enligt filosofen Hans Vaihinger var de religiösa troslärorna att se som ”fiktioner”, dvs skapelser av vår fantasi, men fiktioner av stort praktiskt och etiskt värde. Om förnuftet fick råda inom vetenskapen, och religionen begränsades till själsliga och etiska frågor, fanns inte längre någon konflikt mellan religion och vetenskap. Andra vetenskapsmän nöjde sig inte med dualistiska lösningar som separerade religion och vetenskap. Inom kristendomen var för övrigt dualismen skarp mellan skaparen och det skapade, mellan ande och materia, mellan Gudsriket och människornas värld. En av lösningarna på detta problem blev den monistiska trosbekännelse som utvecklades av bland andra biologen och darwinisten Ernst Haeckel. Han var en stark motståndare till kristendomens ovetenskapliga trosläror och menade att all utveckling kunde återföras på en enda materiell princip (monism). I sin skrift Världsgåtorna (1899) konstaterar han således att ande och materia ytterst är samma sak. Finns Gud så är han identisk med naturen. I denna naturliga religion upplöses motsättningen mellan känsla och förnuft. ”Den med häpnad blandade beundran med vilken vi se upp till den stjärnströdda himlen och betrakta det mikroskopiska livet i en vattendroppe, den vördnad, med vilken vi vörda den alltomfattande substanslagens giltighet i universum – de äro alla beståndsdelar i vårt själsliv, som ordnas under den ’naturliga religionens’ begrepp.” Nog påminner denna trosbekännelse om Einsteins kosmiska religiositet.

Gud som metafor
Men är det rimligt att kalla detta för en religion och Einstein för en religiös person? Det hela kommer förstås an på vilken betydelse vi lägger in i orden. Religionen, som Einstein definierar den, innehåller två centrala element: dels en känsla av vördnad och förundran inför skönheten i naturens lagbundna ordning, dels en altruistisk moral. Däremot kan den omöjligen förenas med tro på gudar, ett liv efter döden eller annan övernaturlighet. Detta sätt att definiera religion skiljer sig onekligen från det som vi är vana vid och som väl är de flesta religiösa bekännares. Att Einstein har blivit missförstådd är mot denna bakgrund inte förvånande. Men uppenbart är också att det funnits ett intresse i religiösa kretsar att kunna använda sig av Einsteins vetenskapliga auktoritet för att legitimera den egna tron. Frågan måste onekligen ställas varför Einstein över huvud taget väljer att klä sitt tänkande i en religiös dräkt? I Einsteins brevväxling med sin översättare Maurice Solovine, återgiven av Max Jammer i Einstein and Religion, finns en som jag ser det rimlig förklaring. Solovine som irriterade sig på påståendena att ”vetenskap utan religion är lam” och att ”religion utan vetenskap är blind” frågade Einstein på vilket sätt religionen skulle kunna bidra till lösningen av ett svårt vetenskapligt problem och på vilket sätt vetenskapen skulle kunna bidra till lösningen av religiösa tolkningstvister. På denna undran svarade Einstein att han förstod Solovines aversion mot användningen av ordet religion när det som avsågs var en känslomässig eller psykologisk attityd, som tydligast finns hos Spinoza: ”Jag har inte kunnat finna något bättre uttryck än ’religiös’ för övertygelsen om verklighetens rationella natur sådan den är åtkomlig för vårt mänskliga förnuft. Saknas denna känsla degenererar vetenskapen till oinspirerad empirism”. Einsteins användning av religiösa ord och begrepp är metaforisk. Detta gäller inte minst gudsbegreppet.

Tillfrågad har dock Einstein förnekat att han skulle vara ateist eller fritänkare. Delvis kan detta antagligen förklaras av den speciella historiska situationen. ­Einstein som var en engagerad fredsvän såg det som viktigt att alla goda krafter kunde förenas i kampen mot nazism och krig. En uttalat ateistisk ståndpunkt skulle ha försvårat och försvagat hans position som en av de ledande krafterna i kampen mot kriget. Troligen är det också så att den humanism och den tro på mänskligheten som är Einsteins inte kan förenas med den bild han har av ateisten som en person som saknar den känsla av förundran och vördnad inför naturens storhet som är så viktig för honom.

Utgår vi från ordboksdefinitioner ligger det betydligt närmare att beteckna Einstein som ateist eller agnostiker än som en troende eller religiös person. En strikt tillämpning av Einsteins begrepp kosmisk religiositet får i själva verket den märkliga konsekvensen att alla aktiva anhängare av de teistiska religionerna utesluts medan de vetenskapsmän som betraktar sig själva som ateister inkluderas. Vad Einstein förespråkar eller värnar är som jag ser det i grunden humanistiska värden. En benhård tro på en rationell och vetenskaplig världsbild kompletterad med en övertygelse om människors existentiella behov och etiska strävanden.

Referenser
Aspelin, Gunnar, Tankelinjer och trosformer (andra upplagan), Stockholm 1955.
Cranston, Sylvia, HPB: The Extraordinary Life and Influence of Helena Blavatsky (New York 1993).
Einstein, Albert, Min världsbild, Stockholm 1934.
Einstein, Albert, Problem och perspektiv, Stockholm 1952.
Jammer, Max, Einstein and religion: physics and theology,
Princeton New Jersey 1999.
Rubin, Birgitta, ”Konst som går bortom medvetandet”,
Dagens Nyheter 27/2 2013.
Sandqvist, Gertrud, ”I strömmen”, i utställningskatalogen
I strömmen Channeled, Lunds konsthall 2013.

Einstein har skrivit fem texter som lite utförligare resonerar om relationen mellan religion och vetenskap. Fyra av dem ingår i Min världsbild från 1934 och Problem och perspektiv från 1952. Därutöver finns texten ”Religion and Science: Irreconcilable?” från 1948 som ingår i Ideas and Opinions (1954). Mina hänvisningar och citat är alla från de två förstnämnda verken.