Parapsykologi

parapsykologi-zenerkort
Zenerkort har använts inom parapsykologi för att testa extrasensorisk perception (ESP), oftast klärvoajans och synskhet. Resultaten har inte kunnat påvisa att något av det existerar.

Parapsykologi (grekiska para ‘vid’, ‘bortom’) brukar definieras som studiet av psi. Psi-fenomen kan sägas vara sådana fenomen som uppstår genom ett sjätte sinnes försorg, ett hypotetiskt sinne som det f.n. saknas biologiska skäl att tro att det existerar. Psi brukar delas upp i varseblivning utan känt sinne (extrasensorisk perception, ESP) och påverkan utan känt sinne (psykokinesi, PK).

ESP kan indelas i telepati (tankeöverföring), klärvoajans (fjärrsyn) och prekognition (att se in i framtiden). PK betecknar en hypotetisk tankepåverkan på kvantmekaniska processer (mikro-PK) eller på föremål (makro-PK). Reinkarnation, nära döden- och ut ur kroppen-upplevelser, spöken och dylikt anses ofta höra till parapsykologin, men behandlas ej i denna artikel. Det är svårt att fastställa någon bakre gräns för p:s historia. Ämnet kan dock sägas ha fått ett genombrott med spiritismen på 1800-talet. Forskning med vetenskapliga ambitioner inleddes 1882, då brittiska Society for Psychical Research grundades. American Society for Psychical Research grundades 1885. Båda sällskapen är verksamma än idag.

Under de första decennierna genomfördes huvudsakligen fallstudier, undersökningar av enskilda medier, etc. Från 1920-talet har statistiska undersökningar dominerat, exempelvis där personer ett stort antal gånger försöker påverka en tärning med ”tankekraft” eller försöker gissa vilket kort som ligger överst i en blandad kortlek.Under flera decennier var amerikanen Joseph Banks Rhine (1895-1980) vid parapsykologiska laboratoriet i Durham, North Carolina, ledande i denna typ av forskning. Den internationella organisationen Parapsychological Association bildades 1957.

Telepati är det område som ägnats mest forskning. Med några års mellanrum brukar det sägas att ett genombrott skett inom parapsykologin, men hittills har larmen alltid varit falska. För närvarande finns inga övertygande bevis för att psi-fenomen överhuvudtaget existerar. Om psi alls finns, förefaller det vara ett mycket svårfångat och svagt fenomen. Detta ställer höga metodkrav på forskningen, krav som många gånger visat sig inte vara uppfyllda i parapsykologins historia. Exempelvis är det ingen som längre tar Rhines forskning på allvar. Ända in på 1970-talet hade dessutom den ledande tidskriften inom parapsykologi, Journal of Parapsychology, som uttalad regel att endast ta in artiklar som visat positiva resultat. Det är svårt att veta hur många negativa resultat som förblivit opublicerade av denna anledning.

Några fall av fusk har avslöjats inom parapsykologisk forskning, men inget tyder i och för sig på att fusk skulle vara vanligare inom parapsykologin än inom annan empirisk forskning. Dagens allmänna forskningsstandard inom parapsykologin förefaller vara ungefär som i andra empiriska vetenskaper, vilket kanske inte är tillräckligt bra med tanke på ämnets karaktär. Viss parapsykologisk forskning håller dock klarlagt lägre standard, t.ex. mikro-PK-forskningen vid PEAR (Princeton Engineering Anomalies Research).

parapsykologi-zenerkort
Tankeöverföring har också testats inom parapsykologi, men resultaten har varit negativa.

Många skäl till att inte tro på parapsykologi

Det är krävande att bedöma parapsykologin genom att sätta sig in i en mängd enskilda undersökningar. Skeptiker pekar därför hellre på mer övergripande empiriska eller teoretiska skäl för att inte tro på psi:

  1. Evolutionsteoretiskt borde paranormala förmågor gynnas om de verkligen kan existera, och då borde det inte vara så svårt att påvisa dem.
     
  2. I en massa andra empiriska vetenskaper gör man noggranna experiment, bl.a. av sensoriska förmågor, men man hör aldrig talas om försökspersoner som ser eller hör oförklarligt bra, trots att tiotusentals människors syn och hörsel mycket noggrant har testats. Om paranormala fenomen funnes, borde det ha bekräftats av experiment i andra vetenskaper för länge sedan. Så har inte skett, och vad värre är, inga andra vetenskaper har något behov av paranormala hypoteser.
     
  3. Experiment inom parapsykologi involverar vanligen ett stort antal personer, och man letar efter statistiska avvikelser från slumpmässiga resultat. Men även om sådana undersökningar skulle stödja psi-hypotesen, så är det svårt att acceptera psi om det inte kan demonstreras av enskilda personer. Bland alla försökspersoner borde man kunna peka ut vissa som lyckas bättre än andra, personer som faktiskt har någon paranormal förmåga som uppenbart kan demonstreras. Så har inte skett. Alla andra mänskliga förmågor, såväl fysiska som intellektuella, kan demonstreras av enskilda personer.
     
  4. Ett återkommande problem i parapsykologin är att forskare på området försökt att ”rädda” misslyckade experiment genom att hitta någon statistisk anomali som från början inte var tänkt att kontrolleras. Detta torde hänga samman med att många forskare så gärna skulle vilja att psi-hypotesen vore sann. Hypoteser som i andra sammanhang skulle kallas bortförklaringar har ofta framförts av parapsykologer. När positiva psi-experiment inte kan upprepas har det exempelvis tolkats som att psi uppträder oförutsägbart, eller att försöksledarens inställning spelar roll för resultatet. Somliga parapsykologer förefaller mycket ovilliga att begrunda möjligheten att psi inte finns.

Två förhållanden gör parapsykologin unik som akademiskt ämne. För det första letar man uttryckligen efter oförklarliga fenomen. I vanliga empiriska vetenskaper letar man inte efter oförklarligheter, men överrumplas ibland av dem i alla fall. För det andra fortskrider parapsykologin oerhört långsamt. Det är tveksamt om man alls kan tala om någon kumulativ kunskapstillväxt inom området. Parapsykologiska forskningsprogram tenderar istället att utforskas under några decennier, varefter de överges och ett nytt program sjösätts, eftersom inga säkra framsteg nåtts. Denna långsamhet hänger givetvis samman med den första punkten. Om man söker efter oförklarliga fenomen så finns det hur många hörn som helst att titta bakom.

I Sverige förekommer parapsykologisk forskning i mindre skala vid universiteten i Stockholm och Göteborg. Dessutom utlystes under 2003 en donationsprofessur i parapsykologins eller hypnologi i Lund. Sveriges hittills mest namnkunnige parapsykolog är Martin Johnson (f. 1930) som var professor i parapsykologin 1973-88 vid universitetet i Utrecht, Nederländerna.

Vidare läsning.:

Vetenskap och Folkbildning