Pseudohistoria

Pseudohistoria är en påstådd historieskrivning som

• behandlar myter, legender, hjältesagor och liknande som bokstavlig sanning
• varken är kritisk eller skeptisk i sin läsning av antika historiker och tar deras utsagor som sanna, medan empiriska eller logiska belägg mot de antika utsagorna ignoreras
• har underliggande motiv istället för en önskan att få kunskap, och försöker stödja någon modern politisk eller religiös agenda istället för att hitta sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen om det förflutna
• ofta förnekar att det existerar något sådant som historisk sanning, och intar den extremskeptiska positionen att endast det som är absolut säkert kan kallas ”sanning”, och eftersom ingenting är absolut säkert så är ingenting sant
• ofta menar att historia inte är något annan än mytbildning och att olika historieskrivningar inte ska jämföras på sådana akademiska grunder som noggrannhet, empirisk sannolikhet, logisk konsistens, relevans, kompletthet, rättvisa, rimlighet, uppriktighet osv., utan på moraliska och politiska grunder
• är selektiv i sin användning av historiska dokument genom att citera de dokument som passar den uppsatta agendan medan de som inte passar ignoreras eller borttolkas
• menar att möjligheten att någor är sant är tillräckligt för att tro att det är sant om det passar med agendan
• ofta menar att det existerar en konspiration med syfte att tysta ned dess påståenden på grund av rasism, ateism eller etnocentrism, eller på grund av motstånd mot dess politiska eller religiösa agenda.

Några exempel på pseudohistoria är afrocentrism, kreationism, förintelseförnekelse och Immanuel Velikovskys katastrofism.

Pseudohistoria ska åtskiljas från de antika texter den är baserad på. Sagorna, legenderna, myterna och historieskrivningarna som har förmedlats muntligt eller i skrivna dokument av antika folk kallas ibland pseudohistoria, men en del av detta är pseudohistoria, en del är bristfällig historia och en del är inte historia alls.

Pseudohistoria ska också åtskiljas från historisk skönlitteratur och fantasy. Böcker som Thomas Flanagans The Year of the French, The Tenants of Time och The End of the Hunt är inte pseudohistoria utan skönlitteratur som utspelar sig i en historisk miljö. Trots att sådan historisk skönlitteratur ofta är historiskt riktig är den inte historia. Den som citerar en bok med historisk fiktion som om det vore en historiebok är pseudohistoriker. Jag antar att man också borde kalla författare som Abbé Jean Terrasson (1670-175?) för pseudohistoriker; författare av historisk skönlitteratur som med avsikt förfalskar och uppfinner antik historia, som Terrasson gjorde i sin Sethos, histoire ou vie tirée des monumens anecdotes de l’ancienne Egypte, traduite d’un manuscrit grec. Detta sätt att påstå att man hittat en antik skrift och att publicera den för att uttrycka sina egna idéer används fortfarande, t.ex. i Den nionde insikten. En variation på detta tema är att påstå att man vidarebefordrar (channeling) en bok från någon antik varelse, t.ex. som i Urantia och Gryningens budbärare.

Pseudohistoria på film

Filmer verkar utgöra en särskild utmaning för vissa; de kan diskutera utan ände om filmmakares plikt att vara historiskt korrekta. Är Oliver Stones JFK fiktion, fantasi, myt, pseudohistoria, eller vad är den? Filmen uppfinner fiktiva personer och händelser för att understryka handlingen och Stones personliga åsikter, varav en del är osannolika eller kända för att vara falska. Om en film inte påstår sig vara en dokumentär är den fiktion eller fantasi oavsett hur detaljriktig eller realistisk den är. Filmmakare har inte mer plikt att vara historiker än författare. Den som åberopar filmer som JFK eller Michael Collins som om de vore historiska dokument är pseudohistoriker. Istället för att kräva att filmmakare ska vara ansvarsfulla historiker eller medborgare borde vi kräva att de som tittar på film ska vara kritiska tänkare. ”Baserad på verkliga händelser” är inte ett tillräckligt krav för att vara en dokumentär. På samma sätt är Arkiv X och liknande tv-program inte dokumentärer, även om de är realistiska eller till och med hävdar sig vara baserade på verkliga händelser. Att referera till sådana program som evidens för övernaturliga eller paranormala händelser är att ägna sig åt den typ av pseudoforskning som pseudohistoriker ägnar sig åt.

Vidareläsning

Webb

In the Hall of Ma’at – Weighing the Evidence for Alternative History

The New Atlantis and the Dangers of Pseudohistory av Garrett G. Fagan och Chris Hale

”Giving the Devil His Due: Holocaust Revisionism as a Test Case for Free Speech and the Skeptical Ethic” av Frank Miele

Skeptic ,Volume 2, Number 4 (1994): Pseudohistory Har artiklar om förintelseförnekelse, afrocentrism, kreationism och arkologi.

The History of Pseudohistory by Rocky Man kan inte hitta ett bättre exempel som beskriver principerna för relativism, historicism, subjektivism och extrem skepticism. Om du vill förstå hur en pseudohistoriker tänker: Rockys text är förståelig för alla som kan läsa engelska.

Artiklar / böcker

 Lefkowitz, Mary, Not Out of Africa – How Afrocentrism Became an Excuse to Teach Myth as History (New York: Basic Books, 1996). Recenserad i The Skeptic’s Refuge

 Shermer, Michael. Denying History: Who Says the Holocaust Never Happened & Why Do They Say It? (Millennium Press, 1999).

 Shermer, Michael. Why People Believe Weird Things : Pseudoscience, Superstition, and Other Confusions of Our Time , chs. 13 and 14 (W H Freeman & Co.: 1997).