Verkliga konspirationer existerar, men de uppdagas sällan genom konspirationsteoretiska metoder. Snarare uppdagas de genom konventionellt tänkande – en sund skepsis mot officiella redogörelser tillsammans med ett omsorgsfullt vägande för och emot av tillgängliga bevis, och en strävan efter konsekvens. Som motsats karaktäriseras konspirationstänkande av extrem skepsis mot all information som inte passar teorin, övertolkningar av fakta som stödjer konspirationsteorin, och självmotsägelser.
Ur handboken:
Konspirationsteorier försöker förklara händelser som mäktiga människors hemliga komplotter. Konspirationsteorier stöds sällan av fakta och bevis, likväl frodas de. Konspirationsteorier skadar samhället på många sätt. För att minska dessa skadliga effekter förklarar Konspirationsteorier – En handbok varför konspirationsteorier är så populära, hur du identifierar egenskaper hos konspiratoriskt tänkande, och effektiva strategier för att bemöta dem.
Denna handbok är skriven av Stephan Lewandowsky och John Cook. I svensk översättning av Lotten Kalenius.
Jag misstänker att konspirationism är den folkloristiska förklaringen till strukturell och institutionell makt. Det verkliga makten i samhället tillhör inte individer, utan institutioner bemannade med byråkrater. Och med en agenda framförhandlade mellan en massa aktörer var och en med var sin agenda men med olika förhandlingsposition, ofta för decennier sedan, ofta i en helt annan och numera inaktuell samhällssituation, och ofta utan att förhandlarna fullt ut förstod vad dom höll på med.
För de flesta människor är detta svårt att förstå. När det går galet misstänker man därför att det är någon påtaglig person som ligger bakom, det är mycket lättare att förstå.
För att bekämpa konspirationism – viktigt, eftersom den manar fram förenklade handlingsmodeller (”ta bort dom och dom människorna så löser det sig”) – bör man erkänna att den institutionella makten i världen alltför ofta är ute och cyklar. Dess politiska modeller är dysfunktionella. De behöver reformeras kraftigt. Det räcker inte att hänvisa till vetenskap, för det gör den institutionella makten också – oftast s.k. neoklassisk ekonomi, som har fördärvat för så många och vars vetenskapliga kvalitet är högst omstridd (se t.ex. World Economics Association, världens största ekonomsammanslutning).